Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
filmrecensioner
KORTARE ANMÄLNINGAR
Margit Geijer-RÅberg : Resa i Arkadien.
Teckningar av Yngve Svälländer.
Gebers 1949. 6: 90.
Naturskissen är en litterär genre med gamla
anor i Sverige och på dess område finns några
av våra mindre klassiker. Margit
Geijer-Råbergs naturbok intar emellertid en
särställning därför att hon vågat sig in som en av de
få damerna i denna krets av barska lantjunkare
och jägmästare. Hennes vackra lilla volym har
också fått sin mesta egenart därför att den
sprungit ur ett kvinnligt kynne. Detta yttrar
sig främst i hennes djupa, nästan religiösa
känsla för det som växer och utvecklas, för
trädens knoppar och djurens ungar och i
att hon just inte tycks besatt av några
jaktinstinkter, utan finner sin största glädje i att
med tyst betraktande avlocka skogen, stranden
och fältet deras hemligheter. Någon gång, när
hon ställer naturlivet som motsats till den
hårda och hatfyllda tillvaron i staden, kanske
författarinnan idealiserar Pans domäner en
smula i överkant — man kan ju också säga
att många ljusare inslag i människolivet,
oegennytta, medlidande och barmhärtighet just
utgör områden där vi frigjort oss från
naturlagarna. Att hon har blick även för det
grymma och farliga i sin gröna värld visar
emellertid en liten skarpt observerad skiss som
den om spindelbröllopet. Annars har Margit
Geijer-Råbergs bok sin främsta förtjänst i
den stora naturligheten. Den verkar
tillkommen utan all överansträngning av den litterära
ambitionen och har i sina bästa stycken
— och det är snarare de som handlar om djur
än de som beskriver människor — den äkta,
hundraprocentigt erfarna upplevelsens osökta
sanningsprägel. Skissen "Resa till Arkadien",
som gett boken dess namn, handlar närmast om
Öland, men det vilar verkligen en arkadisk
friskhet och självklarhet över alla de bästa
av dessa anspråkslösa naturstycken.
Åke Runnquist
Arturo Barea: Spåret. Översättning av Karin
de Laval. Gebers 1949. 13:—.
Andra delen av Arturo Bareas
självbiografiska spanska fresk, "Spåret", är mattare i
stil och färg och styrka än den första,
barndomsskildringen "Smedjan". I denna andra
volym, som nästan helt utspelas kring det
marockanska kriget i början av 1920-talet,
framträder Barea som begåvad observatör och
upprorsman men knappast som verkligt
betydande författare. Visserligen kan han måla
bilder från detta absurda och upprörande krig
så att lukten från damm och blod och trasor
som stekts i afrikansk sol blir fysiskt förnimbar
och han kan med mycket korta streck skissera
egenartade människoöden ur soldaternas
myller. Men man väntar otåligt på att författaren
skall komprimera sitt material kraftfullare och
på att stilen, som ofta hettar till, skall börja
glöda på allvar. Det är fortfarande mera som
dokument än som litteratur dessa volymer
imponerar.
Och som dokument ur de senaste
decenniernas ärorika europeiska historia är
interiörerna från det spanska erövringskriget av
Marocko en mycket givande läsning. Barea
avslöjar smutsen, korruptionen, inkompetensen
och likgiltigheten bakom detta blodiga och
slarviga företag som seglade fram i
tidningarna under fladdrande chauvinistiska
rubriker, en spöklik parodi på många av de
civilisationskrig som skulle följa under det
blomstrande trettiotalet. Men Barea drar spåret
tillbaka från Afrika och finner att det leder till
en allmän fruktansvärd korruption inom de
storkapitaliska bolagen och vapenfabrikerna
i Spanien, samtidigt som hela det inre Spanien
vacklar under arméns och prästernas intrikata
maktstrider. Mot den bakgrunden reser sig
Franco och inbördeskriget vid horisonten, men
dit når Barea först i sin trilogis sista del.
"Spåret" slutar med att han efter avsked från
armén blir patentingenjör och driver omkring
på litterära kaféer i Madrid och inregistrerar
den politiska febern och sin egen
otillfredsställelse. Han är ännu sluten och ensam och
har inte funnit sina uttrycksmedel. Men
upproret mot förruttnelsen omkring honom är
inbränd i honom med fläcktyfusen från
Marocko. Ingrid Arvidsson
Marcel AymÉ: Syndapengar. Översättning av
Lorenz von Numers. Wahlström &
Widstrand 1949. 9: 50.
Skoj friskheten i "Det gröna stoet" har i
"Syndapengar" — Marcel Aymés roman från
det ockuperade Paris ■— lämnat plats för frän
ironi och besk satir, för en känsla av äckel
och leda inför allt och alla. Så är det också
en ganska ruskig historia som berättas,
historien om hur brådmogen eller perverterad
skolungdom sugs in i svindleriernas,
svartabörs-affärernas och det allmänna förfallets
malström och efterhand drar med sig också sina
490
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
