Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Thomas Mann: Goethe och demokratin. Översättning av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANN
kommer sig, så är en tysk som begränsar sig
till det tyska mest utsatt för denna förebråelse.
Det tillkommer allra minst tysken att nöja sig
med sitt "Frau Muttersprache" och vad som
är skrivet på tyska; för honom i synnerhet är
det tillbörligt med expansivitet, sinne för
världen, kännedom och beundran,
upptagande och bearbetning av det främmande,
och just detta kan han lära av sin Goethe
som vid 78 års ålder sade till Eckermann:
"Om vi tyskar inte ser ut över vår egen
omgivnings trånga krets, så hemfaller vi
lätt till pedantisk inbilskhet. Därför ser jag
mig gärna omkring bland främmande folk och
råder var och en att göra detsamma.
Nationallitteratur har numera inte så mycket att
betyda, världslitteraturens epok är inne, och var
och en måste nu bidra till att påskynda denna
epok."
Att följa Goethe och bekänna sig till honom
betyder alltså, när allt kommer omkring, inte
tysk provinsialism, och överhuvudtaget vågar
jag säga, att även om jag har skrivit mycket
om tyskt och lite om främmande, så har jag
dock alltid i det tyska sökt världen, sökt
Europa, och varit otillfredsställd när jag inte
har funnit det. sökta. Det är långt ifrån en
slump att de tyska gestalter som jag har utsett
till mina lärare och ledare, Schopenhauer,
Nietzsche, Wagner och på senare år
framförallt Goethe, alla har haft en kraftig övertysk,
europeisk prägel. Det var det europeiska på
tyska som jag fann hos dem, ett europeiskt
Tyskland, vilket alltid har varit ett behov hos
mig och utgjort målet för mina önskningar
— helt i motsats till "det tyska Europa", denna
den tyska nationalismens skräckaspiration, som
jag alltid har ryst för och som har drivit mig
bort från Tyskland. Det behöver ju knappast
sägas att i dessa båda konceptioner ligger
grunden till den skillnad som världen gör
mellan ett "gott" och ett "ont" Tyskland: det
europeiska Tyskland är samtidigt i ordets
vidsträcktaste bemärkelse det "demokratiska" Tyskland,
det som man kan leva tillsammans med, det
som inte väcker fruktan utan sympati hos
världen, därför att det har del i den
demokratiska mänsklighetsreligion av vilken
västerlandets moraliska liv i sista hand är bestämt och
som vi menar när vi använder ordet
"civilisation".
Olyckan har velat att denna europeiska
demokrati aldrig har fått någon vidare politisk
makt i Tyskland, att makt aldrig har velat
förknippa sig med den, utan att denna idé
historiskt, i motsats till hos andra folk, nästan
har blivit identisk med tysk vanmakt. "Fattigt
på gärning och rikt på tankar" kallade
Hölder-lin det gamla fromma, andliga och maktlösa
Tyskland, och det låter kärleksfullt, ropar efter
instämmande och bejakande. Men landet har
också lidit av denna oförenlighet mellan ande
och makt, tanke och handling, motsägelsen
mellan kulturell rangställning och politisk
misär: Goethe som var en mindre eterisk natur
än Hölderlin, led efter vad han uttryckligen
förklarade därav och fördömde ofta den tyska
karaktärens världsfrämmande teoretiska
läggning. "Medan tysken plågar sig med att
analysera filosofiska problem", sade han 1829 till
Eckermann, "skrattar engelsmannen med sitt
stora praktiska förstånd ut oss och erövrar
världen."
Nu vill jag vara fullt uppriktig och förklara
att jag inte älskar dessa ord. För det första
skrattade England ingalunda ut den tidens
fattiga, filosofiska och opraktiska Tyskland.
Tvärtom hyste det stor högaktning och
beundran för Tyskland, vilket den gamle Goethe
kunde ha konstaterat på de många engelsmän
som vallfärdade till Weimar. För det andra
var det inte vänligt att hänvisa England enbart
till det praktiska världsliga förståndet och
identifiera det med Ostindiska kompaniet, ty
landet har ju skänkt världen dess största
dramatiker, en lång rad betydande filosofer och
författare och en sublim lyrik, och ur denna
motsättning talar rent av ett visst nationellt
övermod, nästan som om Tyskland vore andens
utvalda folk. Men för det tredje — och det är
det betänkligaste — ligger i yttrandet en viss
eggelse för tyskarna att tävla med England och
524
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
