Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Thomas Mann: Goethe och demokratin. Översättning av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOETHE OCH DEMOKRATIN
lägga an på att vinna världen, en impuls till
konkurrensavund alltså, som sedermera har
spelat en mycket olycklig roll i den tyska
historien.
Detta är invändningar mot ett ord som var
avsett att vara pedagogiskt och i själva verket
inte saknade pedagogiskt värde; ty Goethes
lovordande av "det praktiska förståndet" verkar
som en maning till anden och tanken att inte
sväva i molnen utan förena sig med livet och
känna sitt ansvar för detta; det siktar på en
demokratisk pragmatism, som i själva verket
alltid har saknats alltför mycket i Tyskland,
även på den tid när "livet" dionysiskt hyllades
som det högsta värde, och vars parti den störste
tyske diktaren, inte bara i detta tillfälliga
yttrande, tog gentemot andens högmod. Jag
citerar Maurice Barrès, som kallade Goethes
"Iphigenia" "ett civiliserande verk" som
"företräder samhällets rätt gentemot andens
högmod" — en karakteristik som passar nästan
bättre på "Tasso", detta självtuktens och
självrannsakans, ja späkningens verk, en dikt som
sträcker sig ända därhän att den prisger poesin
och skaldskapet åt den nyktra
samhällsordningen och det "praktiska förståndet" — till
stort bekymmer för sådana diktare som Rilke
som däri såg ett förräderi, nämligen konstens
förräderi mot livet. Konstens aristokratiska
ensamhet och lidande isolering från livet är för
dem en hj ärtesak, och med motvilja ser de
världens avskyvärde representant, Antonio,
behålla valplatsen.
Häröver har man nyligen i English Goethe
Society’s handlingar kunnat läsa en utmärkt
essä, "Rilke and Goethe" av Eudo C. Mason,
som inte försummar att jämställa Rilkes
ressentiment mot "Tasso" med Novalis
Goethekritik. Novalis har kallat "Wilhelm Meister"
ett högst opoetiskt verk, en "Candide, riktad
mot poesin". Det romantiska går där förlorat,
sade han, även naturpoesin, det underbara. Den
ekonomiska naturen står kvar som den enda
sanna. Goethe var en helt praktisk diktare,
heter det där, han var i sina verk vad
engelsmannen är i fråga om sina handelsvaror: högst
Gipsavgjutning av Alexander Trippels goethebyst
från 1787.
enkel, prydlig, bekväm och hållbar ...
Överensstämmelsen i uppfattning är total. Det är
en och samma av ömtålig förbittring
vibrerande röst, det poetiskt-aristokratiska
livslidandets röst, riktad mot den som ställde sig på
livets sida och uttalade det kyligt avvisande
ordet: "Lidande kan det ju inte vara fråga om
hos konsten." Men han har också sagt annat,
exempelvis detta som han i Italienska resan
yttrar apropå Rafael: "Ty vi anar de
fruktansvärda villkor som utgör enda förutsättningen
för att till och med den för ändamålet mest
avdelade och bestämda natur skall kunna nå
till gränsen för det möjliga." Vem kan tvivla
på att han inte bara anade utan själv kände
dessa "fruktansvärda villkor"? Vem kan tvivla
på att alla de föreställningar om harmoni,
lycklig jämvikt och klassicitet som vi
förknippar med Goethes namn, inte är utan vidare
givna, utan att det här var fråga om en
jättelik prestation, ett verk av
karaktärskrafter med vilkas hjälp de farligaste och
kanske mest destruktiva anlag övervanns,
ut-nyttj ades, förklarades och civiliserades,
användes och betvangs till något gott och stort?
525
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
