- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
605

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Angus Wilson: Ett taktlöst besök. Novell. Översättning av Mårten Edlund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ETT TAKTLÖST BESÖK

— Det är väl för att han är ensam, sa
Malcolm.

— Visst är han det. Vad kan man annat
vänta sig? Men han blir precis lika ensam här.
Vi är inte av samma sort som han, Malcolm.
Åh! Inte bara för det som har hänt, vi har
aldrig varit det. Det här är inte ett sånt hus
som han hör hemma i. Hon tänkte med
välbehag på allt de hade byggt upp där —
smakfullheten, toleransen, den lugna och angenäma
livsstilen, frånvaron av dogmatism. Hennes
ögon lystes upp vid anblicken av
Chelsea-och Meissenfigurerna, teckningarna av
Augustus John, det spanska metallsmidet, den lilla
blekgula spinetten — inte riktigt ren i stilen
men bra i alla fall. Hennes öron hörde än en
gång Ralph Tarrant berätta för dem om sina
planer på Hamlet, mrs Doyle tala om sitt liv
med den store mannen, professor Crewe
framlägga sin teori om föråldrade föreställningar,
doktor Modjika relatera sitt fruktansvärda
sammanträffande med Hitler. Arthur hade
ingen plats där.

— Du vill att jag ska be honom ge sig av,
sa Malcolm stilla.

Margaret som satt hopkrupen på en pall
intill öppna spisen, böjde sig fram över elden
och sträckte ut händerna mot värmen.

— Ja, sa hon med låg röst, det vill jag.

— Innan han har funnit något fäste?
Malcolm var brydd. Han vet att jag tycker att han
måste ge sig av till slut, men just nu...

— Just nu! inföll Margaret häftigt. Om han
stannar nu så stannar han för alltid, det är
jag lika säker på som jag sitter här. Fråga
mig inte hur jag vet det, jag vet det i alla
fall.

— Ja, som du vill då. Det blir inget
särskilt trevligt samtal, sa hennes man, men det
kanske är bäst så.

Endast fraset av Margarets klänning bröt
tystnaden då hon rörde sig över rummet,
ordnade bland vinterj asminens kvistar och drog
ihop de tunga randiga sidengardinerna för att
utestänga en strimma ljus. Plötsligt satte hon

sig ner på pallen igen och började veckla ut sitt
handarbete ur en liten sidenduk.

— Jag tycker sista kapitlet i Walters bok
är mycket pretentiöst, sa hon med en röst
som var hårdare och klarare än vanligt. Han
är som värst när han bröstar sig och spelar
storkaxe.

— Stackars Walter, sa Malcolm. Man kan
inte i all oändlighet leka Peter Pan och
samtidigt tala med myndig stämma ...

De hade inte hunnit prata lång stund förrän
Arthur kom in. Hans kostym verkade för
väl-pressad, slipsen var för klubbetonad, håret var
för rikligt pomaderat för en man i hans ålder.
Alla hans handlingar utfördes för medvetet,
med militär precision. Då han satte sig ner
ryckte han upp byxbenen för att skydda
pressvecken, han tog en vit näsduk ur manschetten,
torkade av den lilla tandborstmustaschen och
klarade strupen.

— Förlåt att jag har dröjt så länge, sa han.
Naturens krav, ser ni. Malcolm log skevt och
Margaret spratt till.

— Du använder visst inte socker, Arthur?
sa hon då hon räckte honom kaffet.

— Vill du ha ett glas portvin, gamle gosse?
frågade Malcolm och rättade därmed sitt
uttryckssätt efter svågerns.

— Åh, tack så förfärligt mycket, sa Arthur
snabbt och nervöst medan han fingrade på
kragen. Med en känsla av att sådan överdriven
blygsamhet var opassande tillade han så: Ah,
portvin? Mycket fylligt, mycket gott.

Det blev en lång paus och så talade Margaret
och Malcolm på en gång.

— Jag sa just att Walter Howards nya
bok ... började hon.

— Har du haft tillfälle att titta på träden
vi har planterat? sa Malcolm. När så
Margaret rodnande vände bort huvudet fortsatte han:
Vi borde allt hugga ner fler trän, om den
här bränslebristen verkligen blir så svår som
det påstås. Jag ska säga till Bowers om det.

— Åh, inte den här veckan, älskling, sa
Margaret. Mrs Bowers är borta hos sin mor

605

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:59:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1949/0621.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free