Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Angus Wilson: Ett taktlöst besök. Novell. Översättning av Mårten Edlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANGUS WILSON
som är sjuk och unge Peter har fått influensa.
Stackars Bowers är förfärligt överansträngd.
— Nästa vecka då, sa Malcolm. Jag må då
säga att jag aldrig hört talas om så många
sjuka på en gång.
— Ge dorn ett lillfinger så tar dom hela
handen, sa Arthur.
Upprepningen av svägerskans fras gjorde
Margaret rasande.
— Vilken smörja du pratar, Arthur, skrek
hon. Jag trodde du hade lärt dig lite vett under
dom sista månaderna. Hon blev blodröd i
ansiktet då hon insåg vad hon hade sagt och
tillade så något mildare. Du känner inte
Bowers. Mrs Bowers är ju min bästa vän här i
trakten.
Arthur kände på sig att det gamla systemet
sattes på prov och han var inte beredd på en
försoning.
— Tyvärr har min vistelse på annan ort
inte ökat min respekt för er fina engelska
arbetarklass, sa han trotsigt.
— Jag tvivlar på att du i fängelset såg den
engelska arbetaren till sin fördel, sa Malcolm
försiktigt, och då hans svåger tänkte fortsätta
diskussionen, tillade han: Nej, Arthur, vi låter
det vara vid det här — Margaret och jag har
vår egen uppfattning om det och vi är för
gamla för att ändra den nu.
Arthurs trots försvann. Han fingrade på
slipsknuten och mumlade något om att han
"respekterade dom för det". Det blev tyst några
minuter, så sa Malcolm plötsligt:
— Vart tänker du ta vägen härifrån? Det
var helt naturligt att Arthur skulle säga att han
inte hade tänkt närmare på det.
— Det tycker jag du borde göra, sa
Malcolm. Varför åker du inte utomlands?
— Kolonierna? frågade Arthur med ett litet
skratt.
— Jag vet att det är banalt, men varför
inte? Du kan alltid räkna på mig om du
behöver pengar.
Arthur sa inget på en stund. Så frågade han:
— Ni vill att jag ska ge mig härifrån?
Margaret hade beslutat sig för att föra
kampen vidare på egen hand, så hon svarade:
— Ja, Arthur. Du måste. Det går inte här,
vi passar inte ihop.
— Jag tvivlar på att jag passar in nånstans.
Arthurs röst var bitter.
Malcolm kunde ha skingrat misstämningen
med ett "prat, gamle gosse", men Margaret
tog sig åter an sin uppgift.
— Nej, Malcolm, han kanske har rätt.
Plötsligt verkade hennes röst avlägsen och fick en
dramatisk klang. När Malcolm var vid
ministeriet i London under räderna och Rupert
flög över Tyskland, tvingades jag inse att
båda två kunde bli dödade, och då skulle
förstås inte jag ha passat in. Jag förberedde mig
på det värsta. Jag hade alltid med mig
nånting som snabbt skulle göra slut på mig om det
behövdes. Kom ihåg det, Arthur, om nånting
skulle hända, ska jag alltid förstå och
respektera dig.
Malcolm vände generat bort blicken. Under
dessa stunder av självdramatisering från
Margarets sida fick han alltid en känsla av att
han hade gift sig under sitt stånd.
Arthur satt och tänkte — kolonierna eller
självmord, ingetdera tycktes vara vad han
behövde.
— Tja, sa han till slut, jag är mycket trött,
jag får väl ta och palira mig i säng då. En
riktigt lång sömn ska säkert göra mig gott.
Margaret reste sig upp och strök honom
över håret.
— Åh, sa han, det blir allt kalas det, min
tös, som vår gamla dadda brukade säga.
Denna direkta vädjan till känslan stötte
henne tillbaka.
— Du hittar whisky och en sifon uppe på
rummet, sa hon formellt.
— Ja, ta dig en ordentlig sängfösare, sa
Malcolm till sin svågers stela, överdrivet
militäriska rygg.
— Tack och lov för att det är över, suckade
han några minuter senare. Stackars gamle
Arthur. Jag hoppas han blir lycklig nån gång,
nånstans.
606
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
