Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
I sanning en dubbelbottnad psykologi! Man
undrar stillsamt vad den danske kritiker som
fann boken "Törst" vara "et mærkeligt og
oprevet dokument fra en brodernation" skall
inspireras till för utgjutelser inför så näpen
luxuria, inför så aptitretande blandning av
"Levande Livet" och "Adam".
Det finns emellertid bättre partier i
"Nattportier", mindre näpen luxuria i historien om
hedersdoktorn och backfishen, där Birgit
Tengroth lånat den sobra och väluppfostrade
dialogstilen (men inte slutpoängen) från Olle
Hedberg — och kallare raffel i berättelsen om
den homosexuella hårfrisörskan med stövlarna
och desperationen — där grundackordet för
tankarna till vissa sidor i "Fröknarna von
Pahlen". Om ramberättelsen måste man säga
att den är föga övertygande som porträtt av
en nattportier och dessutom ganska irriterande
med sin förening av hårdhänthet och
hjärt-nupenhet, medan dubbelnovellen om den
för-ljugne skådespelaren och den trettionioåriga
Valborg dels är dåligt sammanhållen, dels
faller ur ramen för hotellscenerierna. Här och
var märker man spåren av ett blygsamt utfört
huvudtema, värnandet av en personlig
integritet — och på den punkten förefaller det som
om författarinnan skulle kunna ha något
personligt att komma med, om hon ville överge
sin lätt vulgariserade effektlystnad. I det
kanske bästa avsnittet av sin bok, som handlar
om en författare, som studerar spindlar och
gripes av raseri när man talar om skönhet,
har Birgit Tengroth blottat en åskådning
som man också kanske vågar kalla
personlig. Författaren Axel Nimmer menar att
man inte får tala om skönhet "som en
frälsningssoldat om det soliga mötet med Jesus.
Skönheten finns i skurhinken och stekpannan,
i ungarnas magknip och den obetalda
magasinsräkningen, i att er man smiter på bio med
era väninnor ..." Detta kanske numera inte
så originella men cyniskt skärpta program för
en "oren" estetik är uttryckt med en häftighet
som antyder att Birgit Tengroth begrundat
synpunkten — kanske utan att riktigt komma
underfund med hur den skall användas. I varje
fall har hon ännu inte med all sin talang för
det bjärta, med alla sina sprittande
ansträngningar att förena oklara traumata med klarögd
esprit gaulois, lyckats avvinna sina lätt
boule-vardkolorerade motiv deras orena poesi.
Åke Janzon
KAMRATSKAP MELLAN
MÄN
Joseph Conrad: Mörkrets hjärta.
Översättning av Louis Renner. Forum
1949. 11:—.
Joseph Conrad och Ford Madox Hueffer:
Äventyret. Översättning av Nils
Fred-ricson. Fahlcrantz & Gumaelius
1949. 9: 50.
Forums nya Conradvolym innehåller tre
längre noveller: "Skugglinjen", "Ungdom" och
"Mörkrets hjärta". Av dessa går
"Skugglinjen" i Conrads traditionellaste stil,
äventyrsstilen, och handlar om en ung man som i ett
icke erkänt missnöje med sig själv och sina
utsikter frånträder en styrmansplats och
alldeles oväntat ramlar på en kaptensbeställning
på en fullriggare. Den ligger i det feberhärjade
Bangkok och han lyckas verkligen, till slut
nästan ensam vid ratten, föra den ut till
sundare hamn, förbi det vidskepelsens grund där
förre kapten sjöbegravts. Praktfull är
skildringen av en tropisk stiltje med åtföljande
storm, ungefär av samma slag som i
"Typhoon". "Ungdom" är en kostlig
skeppar-historia om berättarens första Ostindiafärd
med en gammal hederlig engelsk likkista till
bark. Det är en ren sjöskröna och här träder
oss för en gångs skull humoristen Conrad till
mötes: situationskomik och fantasteri, låtsat
allvar som bara framhäver det groteskt
osannolika, omöjliga räddningar undan en säker död
som man nonchalerar och efterpå talar illa om
som funnes den inte till, slutligen en myckenhet
poesi på råmaterialets ståndpunkt, den primitive
horisontälskarens poesi. Ändå ger detta kanske
en trognare bild av hur det egentligen gick till
när världen koloniserades än många politiska
memoarer: enkla människor har transporterat
sina "lokale Forhold" tusen mil hit eller dit
utan en aning om de stora, ideella,
civilisa-toriska vyerna och projekten som alltid var
skrivbordsprodukter, eller åtminstone
merendels. Om sådana projekt handlar delvis bokens
sista och mest betydande novell, "Mörkrets
hjärta", nämligen om det sätt de sattes i seen
av den fransk-afrikanska kolonialförvaltningen,
alltid hjärtligt avskydd och föraktad av
engelsmän eller åtminstone sydafrikaner.
Huvudpersonen är en viss Kurtz, ett halvgalet
universalgeni med moral- och socialreformatoriska
idéer av betänkligt symbiotiskt slag, scenen är
639
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
