Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - C. G. Bjurström: Krig och efterkrig. Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. G. BJURSTRÖM
KRIG OCH EFTERKRIG
Brev från Paris
I. MÄN I KRIG
Den franska litteraturen efter befrielsen har
hittills sysslat oerhört mycket med
motståndsrörelsen och ockupationen, men ganska lite
med det "riktiga" kriget 1939—1940, som ju
inte var något krig, utan bara "la dröle de
guerre". Det har givetvis sina orsaker. Efter
de fyra tunga ockupationsåren kände man ett
starkt behov av en fosterländsk hjältedikt och
det pånyttfödda Frankrike mindes endast
motvilligt nederlaget. Hellre än man skildrade den
anonyma katastrofen 1940, besjöng man de
individuella bragderna inom motståndsrörelsen.
Så småningom svalnade emellertid
hänförelsen. Dels verkade ämnet uttjatat, dels började
man att med kritiska blickar granska vad
motståndsrörelsen verkligen varit. Dess forna
medlemmar konstaterade bittert att den
ursprungliga sammanhållningen och idealismen hade
brustit när det gällde att skaffa sig
inflytelserika platser inom återuppbyggnadsarbetet.
Vichy anhängarna kritiserade den
underjordiska rörelsens ibland ganska hänsynslösa
metoder. Det hopp om en bättre värld, som under
ockupationsåren hållit så många uppe,
infriades inte. Motståndsromanerna blev
desillusionerade och anklagande.
Det är därför inte så underligt om man nu
kan skönja ett större intresse för kriget
1939—-1940. Nederlagets ödestragedi utgör porten till
vårt absurda tidevarv. Den franske soldatens
intryck av att vara utlämnad åt en obeveklig,
oemotståndlig kraft, åt ett absurt, anonymt
skeende, framstår som en dramatisk bild av den
europeiska medborgarens känsla av maktlöshet,
av att obönhörligt pressas sönder mellan öst
och väst, mellan två livsåskådningar som båda
två är honom lika främmande.
I fyra år har Jean-Paul Sartre låtit oss vänta
på fortsättningen på sin romanserie "Frihetens
vägar". Enligt den tidigare planen för verket
skulle den tredje delen vara den sista och heta
"La dernière chance". Vi har emellertid fått
ytterligare ett uppskov, Sartre har mellan "Le
sursis" och "La dernière chance" skjutit in en
extra del, "La mort dans 1’åme" (Gallimard).
Berättelsen återupptages här den 15 juni 1940
och vi får alltså inte följa händelserna mellan
Münchenkrisen och det franska nederlaget,
utan får endast då och då antydningsvis veta
vad som hänt under denna period. Romanen
är uppdelad i två av varandra oberoende delar,
varav den första huvudsakligen handlar om
filosofiläraren Mathieu Delarue och den andra
uteslutande om den kommunistiske journalisten
Brunet.
I den första delen har Sartre övergivit den
till ytterlighet komplicerade och förvirrande
kompositionen från "Le Sursis", men återgått
till den en aning enklare stilen i "L’åge de
raison". Berättelsen förblir dock alltjämt
ganska invecklad och övergår abrupt från den
ena figuren till den andra; i en serie korta,
ständigt växlande scener får vi sålunda se den
spanske målaren och frihetskämpen Gomez,
som lever som fattig immigrant i New York;
hans hustru Sarah, som flyr från Paris på de
överfyllda landsvägarna; Boris Serguine, som
bereder sig att rymma över till England för att
där fortsätta kampen; hans syster Ivich som
åldrad och förgrämd lever hos sina svärföräld-
3 BLM 1949 ix
697
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
