Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Olof Lagercrantz: David Sprengel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAVID SPRENGEL
idiotien. Redan nu utvecklar sig hos Sprengel
ett starkt förakt för det svenska. Sverige blir för
honom redan innan han sett andra länder ett
kargt och okultiverat barbarland, där han
känner sig som en fången hellen, sorgset erinrande
sig Ättikas tempel och den grekiska sångens
välljud. Redan 1901 utropar han i Svenska
Dagbladet: "Vad tjänar det till att spela
klassiska saker i ett land där den erforderliga
konstnärstraditionen dock aldrig förefunnits". — "I
ett land så lojt och slappt som Sverige", heter
det året därpå i essäsamlingen "De nya
poeterna" och när Sprengel 1904 ger ut boken om
Danmark lämnar han knappast en sten
osplittrad i den föraktliga ruin som Sverige då blivit
i hans föreställning. Familjen, den
småborgerliga miljön,som en gång fick honom att vämjas,
har vuxit ut till att omfatta hela landet. Den
oscariska tiden sitter honom i halsen och han
kan endast kräkas upp den.
Det väckte uppmärksamhet bland kamraterna
när Sprengel redan första terminen i Uppsala
kunde debutera som kritiker i den litterärt
ledande tidningen Svenska Dagbladet. För
denna framgång hade Sprengel sin bekantskap
med Levertin att tacka. I den självbiografiska
romanen heter det med omisskännliga personliga
tonfall om lille Jacques — det är
huvudpersonens från Rousseau härstammande förnamn
— att han hos Levertin återfinner alla sin
ungdoms stämningar. "Innan han ännu talat
med honom, följde han ibland efter honom
bakom hans mediterande, lätt vaggande
gam-maljudiskt skridande gång, som en namnlös
och stum tillbedjare, vilken anstränger sig för
att, osedd i gatkorsningens folkhop, kyssa det
vandrande helgonets mantelflik." Det var ett
svärmeri i tidens stil. De flesta unga
litteratörer kände inför Levertin något liknande. Han
var översteprästen med nästan gudomlig rang
i konstens och vetenskapens tempel. Sprengel
blev som nämnts redan som skolyngling bekant
med Levertin och får tack vare denna relation
några år i början av seklet pröva sina krafter
som litteratur- och teaterrecensent. Hans
skarpa, journalistiskt rappa och briofyllda
David Sprengel omkring 1895 (15 år gammal), målad
av brodern Knut (18 år).
framställningskonst väcker uppmärksamhet.
Levertin är nöjd med honom och det viskas
redan att han är den stores kronprins.
Sprengel blir inte länge kvar i Uppsala. Till’
vantrivseln fogar sig ekonomiska svårigheter.
Till Levertin skriver han den 3 december 1900
och gratulerar i översvallande ordalag till
"Magistrarna i Österås". Han finner särskilt
fru Sylvi hänförande och uppmanar sin mästare
att en annan gång skriva om en Erland som gav
Österås på båten för att följa den sköna. Något
tvivel om att Sprengel själv inför en liknande
frestelse skulle slitit sig ut ur idyllen lämnar
ej brevet, som är hållet i den för Sprenge!
typiska överlägsna och föraktfulla tonen. "Jag
har gjort hemskt med skulder", meddelar han,
"förtvivlat svårt som jag har att leva så där
indraget som de snälla studergossarna i den
här staden." Han vill lämna Uppsala, där han
ej har något att göra. Han fruktar att i den
stillastående atmosfären mista "livligheten i,
huvudet" och kanske en dag sjunka så djupt
att han börjar "drömma om att bli docent"-
775.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
