Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Olof Lagercrantz: David Sprengel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF LAGERCRANTZ
"Jag börjar redan bli rädd för mig själv om
jag skall stanna här. Jag vill ha bruset, virveln
nedanför fönstren och möta obekanta ansikten,
när jag går ut. Luften här verkar i längden
som att dricka mjölk, så hälsosamt, så
hälsosamt, men dödande i alla fall." Något
överdrivna föreställningar om vådan av att dricka
mjölk, får man väl säga!
Levertin var en mera lyrisk och romantisk,
mindre upprorisk natur än David Sprengel,
men han spelade dock en avgörande roll för
sin skyddslings utveckling. Kärleken till det
frisinnade 1700-talet, intresset för den franska
litteraturen, för den intima sedeskildringen, för
det judiska, för det vetenskapligt exakta och
mångfaldigt belagda kommer från detta håll.
Levertin blev den förste svensk som Sprengel
oreserverat uppskattade och älskade. Då han
1906 i Neapel nås av underrättelsen om
Lever-tins död skriver han till Karl Otto Bonnier ett
upprört brev som vittnar om hans bundenhet:
"Jag är alldeles förlamad. Jag skulle hellre
själv vilja vara borta." Han säger sig nu vara
"fullständigt ensam och rotlös. Det är som om
jag förlorat mig själv och icke vet om jag skall
kunna leva."
Den hängivenhet som talar ur ett brev som
detta avslöjar ett drag i Sprengels karaktär som
är lika väsentligt som det faderstrotsande
oppositionsbehovet. Han visade inför det han
älskade och vördade en ödmjuk
självförglöm-melse, som är ovanlig. Han förblev pilgrimen
som i gatkorsningens vimmel söker röra vid
den heliges mantel, en page som kysser sin
riddares hand. Här liksom på andra områden
visar hans karaktär drag av kvardröjande
pubertet, av scouttrogenhet och följsamhet intill
döden. Det må vara att han har en ej alltid
sympatisk tendens att tränga sig på kända och
framstående män och sola sig i glansen av
deras berömmelse. Genomgående överdriver
han intimiteten mellan sig och de berömda män
han kommit i beröring med. Men i denna om
också ej helt osjälviska hängivenhet kommer
dock hans vackraste sida fram och det var i
dess tecken han skulle tjäna Agnes von Kru-
senstjerna under tjugu stormiga och
nervslitande år. Hans förmåga till hat var enastående
och hans liv lämnar nedslående exempel därpå.
Men hans förmåga till kärlek var ej mindre.
Han var krass mot mången och i många
sammanhang, men han förblev några blodrenande
och livsnödvändiga idéer trogen. Hur många
kan man till sist säga detsamma om.
III
Redan 1902 uppger Sprengel
Uppsala-stu-dierna och flyttar tillbaka till Stockholm, där
han etablerar sig som fri litteratör. 1902 utger
han på Geijerstams förlag — han kommer
dessa år mycket samman med åttiotalister och
radikaler — en bok om åttiotalet, "De nya
poeterna". Titeln innebar en försmädlighet mot
nittiotalet liksom mot de unga med Sprengel
jämnåriga poeter som nu började göra anspråk
på uppmärksamhet. De nya poeterna var för
Sprengel Strindberg, Ernst Ahlgren,
Geijerstam, Bååth, Ola Hansson. Boken mottogs
vänligt, men samma höst råkar Sprengel ut för en
fatalitet som blev det första stormtecknet på
hans litterära bana. Han hade åtagit sig att
översätta en bok av Herman Bang. Boken
kommer ut på Bonniers förlag under titeln
"Två hem". Den visar sig rymma några svåra
översättningsfel och recensenter och kåsörer
kastar sig över det tacksa nma ämnet. I
Söndags-Nisse, som spelade en betydande
opinionsbildande roll, skämtar Hasse Z. grymt med
Sprengels översättningsfauter och O. A.
tecknar av den olycklige unge mannen i en
förnedrande situation. Dråpslaget kom från den
populäre kåsören Beyron Carlsson — märket
Celestin — i Dagens Nyheter. Han publicerade
en översättningsparodi med titeln "Den
skinnsjuke greven", vilken gjorde stormande succé
och som man ännu i dag hör anspelningar på,
ehuru det torde vara glömt vem som var det
ursprungliga offret. Den skinnsjuke greven
blev ett bevingat ord. I det idylliska svenska
samhället, där alla på kulturens fält arbetande
kände varandra blev det skratt som från denna
dag följde honom outhärdligt för Sprengel och
776
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
