Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
om tusen exemplar slutsåldes före krigets slut.
Hennes tredje diktsamling, "The Pythoness",
kom ut för några månader sedan. Fastän den
prisades av hela kritiken och enhälligt
erkändes som hennes bästa verk hittills, har den
ännu inte sålts i 250 exemplar, och det är
osannolikt att denna torftiga siffra kommer att
avsevärt överskridas innan boken enligt
naturens ordning har blivit bortglömd av den
likgiltiga publiken. Jag skulle kunna nämna en
rad liknande exempel som bestyrker under vilka
bedrövliga förhållanden lyriken lever i dag.
Inte ens "Faberpoeterna", stödda av all den
prestige som en rekommendation från T. S.
Eliot skänker deras verk, är stort bättre ställda,
om de ens är det alls. Summan av det hela är
att publiken inte längre är tillräckligt
intresserad av poesi för att ge ut ens en liten
penningsumma på den, och förläggarna som har att
kämpa med stigande kostnader finner det allt
svårare att bära den förlust som utgivningen
av poesi numera medför, och är mindre
benägna än förr att låta denna förlust uppvägas
av vinsten på populära succéer.
Ingen kan påstå att ens de mest
framgångsrika poeter någonsin har kunnat skaffa sig en
anständig bärgning på att skriva poesi. Eliot
och Auden är kanske de enda i England
verksamma poeterna just nu som kan lyfta ansenliga
royalties, men deras inkomster på enbart poesi
skulle inte på långt när räcka till ens ett mycket
anspråkslöst levebröd. Det framgår härav, att
om diktsamlingar alls skall kunna tryckas,
måste det på något sätt bli möjligt att göra
det åtminstone utan förlust för förläggaren. I
praktiken betyder det en första försäljning av
omkring tusen exemplar om boken skall, som
man säger, "gå ihop", vilket knappast är en
orimlig begäran. Frågan om vinst är av
underordnad betydelse, även om man kunde önska
att poeten hade åtminstone vissa utsikter till
uppmuntran i form av ekonomiskt utbyte. Som
det nu är, kommer det enda ekonomiska utbyte
han kan vänta sig, en guinea eller två i taget,
från enstaka publiceringar i tidskrifter eller
genom antologi- eller radiohonorar. Man hör
ibland invändningen att poeterna själva bär
ansvaret för sin nuvarande prekära situation
därigenom att de skriver esoteriskt och dunkelt,
över sina potentiella läsares horisont. Jag tror
inte den invändningen håller. Nutida engelsk
poesi är avgjort mindre "svår" än 1930-talets,
och dessutom har intresset för poesi ökat
enormt sedan dess till följd av de uppläsningar
och diskussioner om poesi som har arrangerats
av BBC. Man tycker att det vore ganska litet
begärt av alla dessa tusentals åhörare landet
runt att en del av dem bevisade sitt intresse
för poesi genom att köpa poesi. Varför de inte
gör det, inte vill göra det, är säkerligen ett
sammansatt problem för sociologer, ekonomer
och psykologer att utreda. Hur som helst,
eftersom en praktisk lösning inte tycks vara möjlig
är den engelska poesins framtid mörkare än
någonsin. Arts Councils beslut att utdela
poesipris är en direkt följd av den fortsatta
nedgången i försäljningen av poesi efter krigets
slut.
Detta botemedel antogs efter diskussioner
mellan Arts Council och ett representativt
urval poeter, som fördes i London för ungefär
ett halvår sedan. Bland de förslag som
förkastades gick ett ut på att bispringa enskilda
poeter genom understöd, och ett annat gällde
ekonomisk subvention åt förläggare. Mot båda kan
invändas, och invändningen gäller också
priser, att ingetdera löser det fundamentala
ekonomiska problemet. En poets personliga
svårigheter kanske lindras genom ett penningpris,
men det finns ingen garanti för att han skriver
bättre poesi för den skull, eller ens skriver
någonting alls. På samma sätt skulle en
förläggare som befriades från ekonomisk risk inte
därigenom få större möjligheter att sälja fler
exemplar av en diktsamling än om han gav ut
den på egen bekostnad. Priser kan aldrig bli
annat än en tillfällig sporre. Det finns ingen
anledning att anta att en tävlan om priser, ens
om den lockar de bästa poeterna att delta, skall
framkalla god poesi, och priser ökar inte
försäljningen annat än i den mån de ger vinnarna
tillfällig publicitet. Som saken ligger till, kom-
796
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
