Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
av
EBBE LINDE
"Han är i mannens farliga ålder", säger den
gamle desillusionerade journalisten Ali Baba
i Herbert Grevenius’ senaste komedi
"Lunchrasten — öppnas kl. 4.30 f. m. —" till den
unge novisen i yrket Harald (Göteborgs
Stadsteater). — "Om du vet vad som menas med
det", tillägger han. — "Man har välan gått på
bio", svarar den unge och definierar begreppet
som den tidpunkt då en medelålders man
börjar intressera sig för andra kvinnor än den som
är hans. — Det där är alldeles fel, säger då Ali
Baba och lägger ut texten (jag citerar fritt ur
minnet) : "Främmande kvinnor, dom
intresserar alltid, antingen man är ung eller gammal.
Men ser du, det farliga i den där åldern det är
föreställningen att man kan slänga allt och
börja om från början igen. Det kan man aldrig.
Många har gått under på det försöket. För var
och en har i alla fall fått det liv, som han
innerst inne har önskat sig — han vet bara inte
om det."
Är det en tillfällighet att, mitt ur lekstimmet
av småtrevligheter, det är det där litet naggande
och oroande replikskiftet som först dyker upp
för erinringen, när man fjorton dagar efteråt
ser tillbaka på Grevenius’ putslustiga
vardagskomedi? Eller är det för att författarens annars
undanvikande djupjag bränns på det där
stället? Det är samma kvietistiska förmaning som
fick bli kontentan också av "Krigsmans
erinran" och som generationskamraten Lars-Levi
Laestadius ville slå fast med "Herr Blink går
över alla gränser". Acceptera och resignera,
inte falla för obalanserade upprorsdrifter. Men
man predikar inte så, om man inte har en god
portion av oron inom sig; och ur den hjärtlösa
publikens synpunkt är det den, som är det
intressanta, inte dess motevangelium.
I flera Greveniusverk har man skymtat en
originell prästman, som torde vara tecknad efter
levande modell, men tydligen också motsvarar
författarens människofiskarideal. Hans
specialitet är att uppsöka publikaner och syndare på
kaféer och andra triviala ställen för att sitta
och förbrödra sig med dem och så minska
distansen mellan sakramenten och den profana
hopen, i blygt hopp att göra den senare mera
sugen på de förra. Eventuellt boxas han också,
i samma välmenta syfte. Idkade han
skriftställeri så skulle det bestämt inte bli några postillor
utan saftiga bitar med ekenssnackande kisar
och skapligt med tjejer av både ena och andra
sorten i slafarna. Ja, inte över en viss gräns
förstås. Och det kan ju hända att läsaren ibland
irriterades av en förnimmelse att det för
författaren hela tiden bara gällt visa hur frigjord
en modern kristen kan vara. Men inget utesluter
att pastorns öga för det pittoreska verkligen
vore i nivå med hans ekumeniska uppsåt.
Nåväl, detta språkrör är med nu också och heter
pastor Franciskus. Han söker denna gång värva
nattvardsgäster i en danssalong. Men det nya
är att han mist sin tidigare något påfrestande
andliga säkerhet. Han är numera rent av oviss
inte bara på om Gud behöver honom utan
också på om de dansande ungdomarna
verkligen behöver Gud, och stammar i slutrepliken
sitt "Herre, jag tror, hjälp min otro". Det är en
nyansförskjutning mot moll som kommer en
att undra hur det vore om Herbert Grevenius
en farligt vacker dag verkligen tog det där
riskabla steget att slänga allt och börja från
början, givande sig dramatiken helt i våld och
brytande sig ut ur sin lilla triangel av Gud,
samlag och wienerbröd till en djupare
problematik och en mer hänsynslöst personlig
bekännelsegärning. Det kunde gå åt helsike förstås.
Men det kunde också gott hända att den dagen
föddes en svensk dramatiker av yppersta rang.
För ingen har sådan observation, låt vara tills
vidare mest inriktad på skalet, och heller ingen
så säkert sinne för teatermåttet som han.
Dock, det är kanske fåvitskt att alltid önska
något vara betydligare än det är. Och även
otacksamt. Låt oss därför svälja vårt hemliga
hopp och nöja oss med att instämma i
publikens tacksamma applåder inför det rappaste
reportage och den kvickaste karaktärskomedi
(ehuru inte den stringentaste) som flutit ur
Herbert Grevenius’ penna. Därtill så lysande
803
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
