Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
spelad på Göteborgsstudion (12 nov.), i
Torsten Hammaréns regi! Annika Tretow och
Erland Josephson bildar ett högst förtjusande
ungt kärlekspar, hon med den knyckiga charm
som är hennes egen och han med sin
oskuldsfullt valpiga. Friskare kunde det inte vara. Hon
är en servitris, som kommit ur ett supigt hem
och allsköns tråkiga sociala förhållanden, men
med ofördärvad tåga, och han en ung student,
full av kärleksbehov och vaga framtidsplaner.
Han försöker lära henne engelska för att minska
det intellektuella avståndet mellan henne och
sig, och hon sliter med det så gott hon kan
för hans skull. Sådant går så länge man är
ung och sinnlighetens kitt har överlägsen
grip-kraft, men hur går det sedan, skall inte två
liv förstöras då av de omaka förutsättningarna ?
Så fruktar åtminstone den ovannämnde Ali
Baba, och känner sig kallad att spela försyn
och skilja paret åt, något som också lyckas tack
vare ett tillfälligt missförstånd med anledning
av att en gammal kompis ur flickans förflutna
dyker upp och passerar hennes sängkammare,
egentligen mot hennes vilja. Ali Baba spelas av
Semmy Friedmann, med en vederhäftighet som
ej kunde önskas bättre — den lödigaste
prestation jag sett honom göra på mycket länge —
och som flickans ex-kompis, bonagrabben
Bernt, firar Herman Ahlsell välförtjänta
publiktriumfer. De älskande får sålunda inte
varandra, utan går åt var sitt håll, som det oftare
sker i livet än på teatern. Snudd på tragedi,
alltså? Ja, snudd, och det skulle bara behövts
en liten fördjupning, en liten ytterligare
upp-märksamhetscentrering för att vi skulle lämnat
teatern beklämda, men tankfulla, i stället för
roade, men rätt förströdda. Men den effekten
har författaren, som känner sina
pappenhei-mare, velat undvika, den hade säkert ej heller
gagnat biljettförsäljningen, och så var det så
många kvicka infall som skulle placeras. I
stället för uppmärksamhetscentreringen har vi
därför fått ett förströende bildgalleri av gästerna
på det lilla kaféet, och det vore synd att säga
att det inte har poänger. Utom pastor
Francis-kus (Folke Sundquist) är där tre andra
högkyrkliga prästmän, som är karikatyriskt sedda
och spelades högst dråpligt av Martin Ericsson,
Karl-Magnus Thulstrup och ej minst Claes
Thelander; en "erfaren kvinna" från gatan, kallad
Smörblomman, i vars roll Hjördis Petterson
gjorde en oförglömlig revysketch; en
popularitets- och fotografrädd, f. d. boxare, effektfullt
framdansad av Kolbjörn Knudsen; ett litet
blekt patetiskt barn, dotter till en av servitri-
serna, vilket bara har kaféet att sitta och hänga
på; och en hel rad andra: rollistan upptar 18
namngivna och 11 icke namngivna personer.
De senare är inte de minst färgstarka. När Olof
Molander var i Göteborg och satte upp "Ett
drömspel" för ett par år sen behövde han en
grotesk effekt för promotionsscenen och kom
på idén att söka på stadens ålderdomshem efter
sina promovendi. Bland dem som nappade och
gjorde största verkan var en gammal f. d.
hantverkare och sjöman, som blev helt biten av
detta senkomna nya verksamhetsfält. Nu är han
med på tiljan igen och spelar en liten hungrig
gubbe, som föräter sig på kaffe med dopp och
simulerar svimning; och hans typgivning är så
fascinerande att han nästan stjäl en av de
annars tacksammaste scenerna från de riktiga
skådespelarna. Neorealismens intåg i svensk
teater.
På sin stora seen framförde göteborgs
Stadsteater samtidigt Marcel Aymés
uppsluppet makabra komedi "Lucienne och slaktaren"
("Lucienne et le Boucher"), med Karin Kavli
och Harry Ahlin i de båda titelrollerna.
Premiärföreställningen (11 nov.) uthärdade inte
jämförelsen med Köpenhamnsframförandet
förra vintern, och framgången blev rätt måttlig
både hos press och publik. Det var emellertid
ett sådant där fall där allt brakar ihop på
premiären, utan att någon riktigt kan säga vad det
beror på. Både före, på generalrepetitionerna,
och efteråt, på de följande föreställningarna,
har det varit betydligt mera geist över det hela,
det är skådespelarnas egen uppfattning, vars
senare del kan verifieras. Lucienne är den
sinnliga, men klassbornerade borgarhustrun, som
attraheras av det blodigt muskulösa och brutala
som hon diktar in i sin hygglige slaktare, på
grund av hans verksamhetsfält. Helt regelrätt
förför hon honom å det mest komiska, som
Grönköpings veckoblad brukar uttrycka sig. Men
att hennes dotter skulle gifta sig så under sitt
stånd, som med slaktarens son, det vägrar hon
att ens diskutera. Hennes man är en
kälkborgare liksom hon, hygglig och trång; Lucienne
avskyr honom alltmer för hans brist på
romantik och virilitet, och slutar med att sticka
kniven i honom. Skulden för mordet vill hon vältra
på slaktaren. Litterärt sett är det nog dramats
bästa seen, den där hon övertalar honom att ta
mordet på sig, svepande mannens "offer" i en
romantisk lögnslöja till och med för sig själv
medan fegheten tittar ut på alla håll ur
vävnaden. Stycket är skrivet 1932, och att det har
804
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
