Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
explosion av påträngande stoff, ovanlig
erfarenhet och brådstörtad iver.
Som bekant är det ingenting ovanligt, snarare
regel, att en författare som har något att säga,
finner sig själv först i sin andra eller tredje
eller rentav fjärde bok. Gunnar Edmans
verkliga debut kommer kanske att räknas från hans
opus tre, "Skandalen", som är en roman om
religiös erfarenhet. Också den skulle ha vunnit
på stramare språkbehandling;
känslotemperaturen blir ibland så hotande hög att det
inverkar på tonens renhet. Men att författaren på de
fem år som gått sedan hans första framträdande
ändå i så hög grad har lyckats tvinga form ur
kaos är i och för sig en bedrift.
Det är en rik och laddad värld man rycks
in i. Just en värld. Författaren för fram på
scenen ett gäng av unga studerande, förbundna
med varandra genom hemliga valfrändskapers
lagar. De verkar alla rätt bisarra men kommer
oss ändå nära genom sin personliga
problematik på prekär själsgrund. Mittfigur är
studeranden Mikael Brunson som har en egendomlig
förmåga — som författaren lyckas göra
trovärdig — att driva sina kamrater till bikt och
urladdning och därmed också till avgöranden
av olika slag. Särskilt huvudpersonen,
studenten Christer Bäck, som befinner sig i sjudande
utveckling, är starkt påverkad av Mikael: under
en konsert, då symfonier av Mozart och
Sibelius spelas, blir han så extatiskt gripen av
musiken att han gör sig skyldig till en överilad
handling — väcker skandal. Något liknande
har tidigare under stillsammare former
inträffat med Mikael. Påverkad av musikens makt
lade han sin hand i en annan ensam människas
som "ett slags outsäglighetens förfärligt dumma
gåva". Men "skandalerna" är bara yttre
symptom på att någonting har slagit ut i blom inom
dem: en mystisk insikt, en klarnad
medvetenhet som — om det skulle gå att formulera den
i ord — kanske kunde uttryckas så här: Vi
är alla människor, "ansikte mot ansikte"; det
är bara kärleken som gör oss verkliga, och
kärleken är ett mystiskt faktum.
Detta är ytterkonturen, ramen; romanen har
i det stora hela en intrikat komposition med
återkommande temata. Ett mittparti kallas
"Mikaels syner". Det är det mest
genomreflek-terade och lugnt övervägda i boken, dess både
hjärta och hjärna. Här redovisas för en religiös
erfarenhet av kristen grundkaraktär. Det
gängse religiösa språket har av olika orsaker
blivit så grumlat att man tycker det skulle
fordras en nästan förtärande eld för att rena
det. Helt lyckas naturligtvis inte Gunnar
Edman med en så stor uppgift. Men, därom råder
ingen tvekan, i märkligt hög grad lyckas han.
Urord och grundord, sådana som korset,
lidandet, synden eller söndringen, inkarnationen,
offret, kärleken o. s. v., är för den moderna
sekulariserade människan nästan förhatliga,
därför att deras innebörd har förvanskats för
oss eller gått förlorad. Med sin mystiska glöd
och klarhetsvilja har Edman ibland en nästan
genialisk förmåga att intressera oss för dem
på nytt, förklara, återuppliva och avslöja dem.
Också i de fall där författaren förblir dunkel
för läsaren känner man den intellektuella
an-spänningen bakom satserna som ett värde.
I dialog och berättelse dyker författaren
med olika infallsvinkel ned i grundmotiven och
avvinner dem oväntade sidor. Dialogerna —
med sin mångordighet, sina tvärkast, avbrott
och anakoluter — visar intressanta ansatser till
verkligt talspråk, där medvetet bryter sig mot
undermedvetet. Kanske av fruktan att annars
bli enformig agerar han ibland lite valhänt sin
egen Sancho Panza genom att låta fästmön,
Harriet, stävja Christers himmelsflykt med
prosaiska inpass. Harriet är för övrigt en
skuggfigur, den otydligaste i boken. Andra är så
mycket originellare tecknade. Rent mästerlig
är författaren Kenneths oavslutade bikt i
stormande crescendo om det pinsamma som
inträffade vid hans mors begravning. Han blandar
ideligen in brottstycken av en påbörjad roman
i verkligheten. Hatet som skälver under orden
och lyser upp de synskarpa detaljerna
underifrån visar att något är fördolt, vid graven sliter
sig detta lös, bubblar upp inom honom i ett
skratt som slår om i gråt, medan han hör sin
egen röst yttra menlösa avskedsord vid den
öppnade graven. Det onda är abstrakt, säger
författaren, men det renodlat goda i
fängelsepastor Myrtensons förtunnade gestalt är också
abstrakt och därigenom besläktat med det onda.
— Ett avsnitt som kallas legend berättar om en
flicka med ett eldsmärke: det börjar ypperligt
och innehåller fina intuitioner — till exempel
om lidandets klockor som går i sin egen
långsamma takt — men temat tycks ha blivit
författaren övermäktigt och slutar i suddigt
dunkel. Han kommer kanske att närma sig det på
nytt, med skärpt blick och större
återhållsamhet i ord.
Överhuvudtaget är "Skandalen" en bok om
de primära konstproblemen, de äkta "musiska",
vilka — enligt V. Ekelund som har rätt i det
mesta han säger — också är de primärt mänsk-
816
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
