Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
liga. Det ofta lättsinnigt brukade talesättet om
att konstnären ska offra sig för verket får en
ganska skakande belysning i kapitlet om
målaren-hustruplågaren. Vilken egendomlig
stämning över de scenerna — visionärt patetisk och
paradisfrom! Edman är kanske mest
hemmastadd i de mänskliga lidelsernas värld, men
mot slutet framträder han också som
betagen och betagande naturmålare, känslig för
vårens finstämdheter, för träd och buskar "i
deras svala eldprov: lövsprickningen". Han
ser det "trådslitna solskenet" över almarna.
Han uppfångar med mycket fina organ
fågeltoner "av snöflingas finlek" och trädens tysta
växtliv. Över det hela spännes en meditativ
rymd som inger frihetskänslor.
Som barn av sin tid upplever Gunnar Edman
den skakning som går genom själarna av
längtan efter djupare verklighet i ordets mystiska
mening. Det som mest skiljer honom från hans
unga svenska författarkolleger är väl den
nästan elementära drift att övervinna
söndringen som arbetar i och genom honom. Han
kan påminna lite om Lars Ahlin i fråga om
intensitet och psykologisk fantasi men är
mindre cerebral, mer lyrisk än denne: i religiöst
avseende tycks de två vara antipoder. Walter
Ljungquists fina sinne för banden människor
emellan är besläktat med Edmans. Starka
beröringspunkter finner man också med Karin
Boyes splittringsproblem: det abstrakt svarta
och vita och det livsgröna, fast Edmans
problemställning tycks mindre ödesdigert ensidig
än hennes.
Faran för en författare av Gunnar Edmans
typ är naturligtvis faran för bristning, för
löslighet. Att inte kunna förtäta innehållet. Dock
är det mycket hos honom som tyder på
utvecklingsmöjligheter. Han har sin egen ton,
hänryckt och meditativ, experimenterande och
mystiskt övertygad. Det heter om romanens Mikael
att han i sina samtal ofta är en improvisator
som viftar med alla möjligheter på en gång.
Men när han verkligen ger någonting ifrån sig,
är det som "den långsamt förberedda ur flera
kolvar samtidigt utfällda droppen — klar och
genomskinlig". Ett utmärkt ideal att i tysthet
sikta mot. Margit Abenius
DEN UNGE JOSEF
Gustav Sandgren: Liv, ge oss svar! Bonniers
1949. 10:75.
Gustav Sandgrens nya roman "Liv, ge oss
svar!" börjar med en förlossning, skildrad ur
barnets synpunkt. Huvudpersonen Josefs första
intryck är en ohygglig smärta över att bli till,
att slungas ur den ljuvliga begreppslösheten
ut i ett trasigt, fult ljus, fyllt av kyla,
begränsning, motstånd. "Sällsamma förnedrande saker
sker med hans längtan, den förgrovas till känsel
genom kött." I den utvecklingshistoria som
romanen sedan skildrar är denne Josefs liv från
nyfödd till rekryt egentligen bara en smärtsam
anpassningsprocess, ett försök till försoning
med denna brutala födelse till detta brutala liv.
Josefs grubbel och konflikter är välkända för
Gustav Sandgrens läsare, men han har sällan
berättat så nyanserat, friskt och starkt som i
denna mogna och rika roman.
Josef har inga skyddande murar i hem och
miljö utan kastas föräldralös rakt ut i livet,
hjälplös som det nakna fostret. Han växer upp
på sörmländska landsbygden, som storögt barn
bland bystollarna och blir så småningom dräng
och fabriksarbetare, ensam och fullkomligt
utlämnad åt slumpen. Han möter livet i dess råhet
och poesi, dess brunst och idioti och
fullkomliga hopplöshet, och han får klara upp
pubertetens sexuella längtan och grubbel själv. Hela
tiden firar Sandgrens saftiga, breda
skildringskonst triumfer i teckningen av de olika
miljöerna — särskilt lysande är kanske det tunga,
strama avsnittet från bondgården med
triangeldramat mellan den ofärdige husbonden,
bondhustrun och drängen. Josef har ingen annan
fast punkt i den förvirrade och överväldigande
värld han möter än en djup samhörighet med
jorden, marken, djuren. Från fabriken
kommer han hem till doften av gödsel och skyarnas
gång och som värnpliktig ligger han i gräset
och förundras över dvärgförgätmigejens
geniala byggnad. Men med hänförelsen över
naturens rikedom och upproret mot
människolivets torftighet vaknar frågorna hos honom.
Varför denna fulländning, till vilket ändamål?
Han är Josef, den utvalde, som inte bara låter
livet hanka sig fram utan också avkräver det
ett svar.
När romanen slutar och Josef lämnar
värnplikten på väg ut mot nya ovissa öden har han
inte fått något svar. Men han har vunnit en
förvissning. Man måste fortsätta att fråga.
Drängen Josef har nått fram till de utvaldas
insikt att livet är Något Annat. Han har hittat
tillbaka till sig själv djupt inne i sin kropp utan
att förneka kroppen. Den unge Josef är ett
kryp på marken, samhörig med allt skapat och
skapande liv, men han trevar sig fram till
medvetandet om skillnaden mellan kreatur och
817
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
