Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Det är möjligt att somliga kommer att säga att
Sjöberg gått millimetern eller sekunden för
långt; jag blev i alla händelser djupt gripen
utan att förnuftet, som vanligt är vid en del
amerikanska filmer, samtidigt behövde
protestera mot de emotionella reaktionerna.
Det finns ingen humor i filmen, men man
saknar den inte. Det finns ingen kompromiss i
filmen, men den saknar man, åtminstone ur
den formella enhetlighetens synpunkt. "Bara
en mor" är en storslaget otillfredsställande film.
Harry Schein
Louisiana Story. Manus, regi: Robert Flaherty.
Foto: Richard Leacock.
En berättelse från (eller om) Louisiana
kallar Robert Flaherty rättframt sin senaste
och säkerligen bästa dokumentärfilm. Ordet
"story" är ett magiskt ord i filmproduktionen,
det är för storyn som producenterna tuggar
sina cigarrer mest otåligt, det är på den allting
hänger, ibland ända upp till flera millioner
dollars. Men "Louisiana Story" har sin titel
till trots ingen story i vanlig bemärkelse, ändå är
den mera spännande än de flesta äventyrsfilmer.
Den har till hjälte en tioårspojke som inte har
många repliker att säga och säger dem ganska
oövat som om han fann dem i grunden tämligen
onödiga. Han är överhuvudtaget mycket litet
övad i konsten att posera ty han är ett
naturbarn, ja, nästan ett naturväsen, en Tarzan in
nuce. Hans värld är ett paradis, ett gigantiskt
eldorado för pojkar: Mississippideltats
träskmarker vid Mexicanska golfen. Skogen står till
knäna i vatten och den lille paddlaren i sin
primitiva båt glider ljudlöst fram mellan
mossbelupna stammar, svepande grenridåer och
fantastiska rotformationer. Det sjuder och
bubblar i vattnet, ibland skymtar skuggan av
en fiskkropp i djupet, ibland avslöjar sig en
halvsj unken trädstam som en krokodil.
Fåglarnas läten ekar i de sällsamma vattensalarna och
på stubbar och risknippen tronar häger och
trana i stolt oberördhet. Ett sådant landskap
har man möjligen sett förr, t. ex. i Hjortkalven,
men ändå aldrig, ty denna kamera låter oss se
världen som på skapelsens första dag och
pojken hör på något sätt hemma i tiden före
syndafallet. Spänningen inställer sig utan att
man riktigt vet varför och man förhäxas. Allt
kan hända i denna sjunkna skog och åtskilligt
händer också, bl. a. en krokodilfångst som är
nästan outhärdlig att följa i sin ojämna
dragkamp mellan urtidsmonster och aningslöst
orädd pojke.
Till detta förhistoriska paradis sänder så
civilisationen ut en trevare i form av en
olje-letningsexpedition (Louisiana är ett av
Amerikas rikaste oljedistrikt). Det lugna vattnet klyvs
av framrusande motorbåtar, sprängskott dånar
inne bland vassarna, ett pråmsläp drar in ett
skyhögt oljetorn och snart är borrandet i gång
som en tung astmatisk andhämtning avbruten
av hostattacker. Löjligt, tycker den gamle
pälsjägaren, men pojken är fascinerad av detta nya
inslag i sin tillvaro. Han är ofördärvad nog
att acceptera det naturförstörande, illaljudande,
förorenande ingreppet i sin äventyrsdomän
som ett nytt och alldeles ojämförligt äventyr.
För borrmanskapet blir han en mascot och han
följer storögt deras envetna, svettiga kamp för
att avtvinga jordens innandömen dess
rikedomar. Det hade legat nära tillhands att lägga in
en anticivilisatorisk naturskyddstendens i denna
episod men Flaherty resonerar tydligen så att
för den rene är allting rent och har man
barnaögon att se med så är skillnaden mellan en
oljeborrs eiffeltorn och en orörd urskog inte
så stor. Oljan sprutar till slut i dagen och
exploatörerna kan dra sina färde sedan
pumpen är monterad på sin plats i vattenbrynet.
Uppflugen på den nya intressanta manicken
vinkar pojken farväl, in i det sista
triumferande som traktens oåtkomliga, obetvingliga
naturande.
Filmen är en njutning för ögat och genom
sin eggande, originella musik (av Virgil
Thompson, dirigerad av Eugen Ormandy) även
för örat. Flaherty har arbetat under en stark
upplevelse och han har varit taktfull nog att
inte överarbeta filmen konstnärligt och
skön-fotografiskt. Den har sina valhäntheter, sina
ganska enkelt troskyldiga inslag och sina
oförmedlade skarvar men dessa ofullkomligheter
bidrar blott till att understryka den
dokumentariska effekten och signera verket som ett av
filmkonstens få mästaroriginal.
Georg Svensson
830
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
