Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
1950 års nobelpris
För att kunna komma i fråga för Alfred
Nobels litteraturpris måste en författare vara
i laga ordning föreslagen som kandidat senast
den 1 februari samma år som priset skall
utdelas. Rätta tiden att diskutera nobelpristagare
synes alltså vara januari månad och inte som
brukar vara fallet oktober och november.
Diskussionens syfte bör ju snarare vara att dra
fram kandidater och belysa opinionen än att
söka påverka akademiledamöternas slutliga val
bland dem som råkat hamna överst på
kandidatlistan.
Premisserna för det litterära nobelpriset är
alltså dessa:
Vederbörande måste i rätt tid vara
föreslagen av någon av de personer eller
institutioner som har rätt att väcka dylika förslag.
Dessa är ”ledamöter av svenska akademin och
av andra med denna till sammansättning och
uppgifter likartade akademier, institutioner och
samfund, professorer i litteraturhistoria och
språk vid universitet och högskolor, tidigare
litterära nobelpristagare samt ordförandena i
författarorganisationer som är för sitt lands
skönlitterära alstring representativa”.
En nyhet för i år är att som statuterna nu
är formulerade även ordförandena i olika
länders författarföreningar samt pennklubbar
äger rätt att inlämna förslag. Detta är
onekligen en mycket värdefull komplettering av
stadgarna, ty därigenom får akademin bättre
möjlighet än hittills att avläsa stämningen i
författarkretsar.
De sålunda kandiderande författarna blir
efter 1 februari föremål för ingående
granskning genom Svenska akademins nobelkommitté
(Anders Österling, Fredrik Böök, Sigfrid
Si-wertz och Hjalmar Gullberg med
Nobelbibliotekets chef Uno Willers som sekreterare). För
detta granskningsarbete anlitas från fall till fall
lämpliga specialister inom och utom akademin
som avger utlåtanden om de föreslagna. På
grundval av dessa utlåtanden gör
nobelkommittén upp en slutlig, sovrad lista på
kandidater och bland dessa träffar därpå
akademiledamöterna sitt val. Det händer ju, som nu senast,
att ledamöterna icke kan enas om någon värdig
kandidat och då antingen fonderas eller
reserveras priset.
Man kan tycka att detta förfaringssätt med
röstning mellan aderton personer, varav flera
knappast kan göra anspråk på att kallas
litterära smakdomare, i varje fall inte modernt
orienterade sådana, är tungrott och måste
kunna leda till egendomliga resultat (vilket väl
också ibland blivit fallet). Man kan tycka att
det vore bra mycket klyftigare om akademin
överlämnade det svåra valet enbart åt sin
nobelkommitté, med dess adjungerade experter. Men
eftersom man inte lär kunna ändra på testators
bestämmelser är det meningslöst att föra in
diskussionen på dessa frågor. Det har visat sig
att i realiteten initiativet och avgörandet ändå
ligger hos de bäst initierade, på annat sätt
kan man inte förklara att akademin på senare
år i sina val av nobelpristagare faktiskt visat
både urskillning och djärvhet. Det kan inte
vara en samling mossbelupna perukstockar som
givit de två senaste priserna till André Gide
och T. S. Eliot.
Ett extra huvudbry får akademin i sitt val
genom Nobels förordning att priset skall
tillfalla den diktare som skapat ”det utmärktaste
i idealisk riktning”. Donatorn menade
därmed otvivelaktigt att endast idealistiska
författare, vilkas diktning tjänat
människokärleken och det kulturella framåtskridandet,
kunde komma i fråga. Men uttrycket är i hög
grad tänjbart och tillämpligt på alla sådana
författare, vilka i trohet mot sig sj älva och den
konstnärliga sanningen strävat mot de högsta
mål. Man har svårt att föreställa sig att en
författare numera skulle anses diskvalificerad för
a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
