Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
nobelpriset genom en pessimistisk eller
obarmhärtigt realistisk livssyn så länge han
framlägger den med konstnärlig omutlighet.
Den enquéte kring det litterära nobelpriset
som BLM publicerar i detta nummer kan
såtillvida göra anspråk på särskilt intresse som
den ger ordet till en rad kritiker utanför
Sverige, samtliga av sådan betydelse att de har
inflytande på den opinion, som
prisutdelningen kommer att väcka till liv. De som svarat
är till antalet tjugu och tillsammans har de
nominerat tjugunio olika kandidater.
Enigheten blev alltså inte större än man hade kunnat
vänta men den kunde å andra sidan ha blivit
ännu mindre, eftersom var och en fick i
uppdrag att föreslå två kandidater, dels en
landsman, dels en utlänning. Nio författare nämns
mer än en gång och av dessa nio har två fått
tre röster, nämligen Lagerkvist och Faulkner.
Att Lagerkvist ligger så väl framme är
mycket glädjande och beaktansvärt, särskilt
som han är den ende i hela sällskapet som inte
har kunnat lanseras av egna landsmän.
Akademin tvekar måhända att ge priset åt ännu en
svensk, därtill en inom sin egen krets, men
det är tydligt att ett sådant val inte bara i
Sverige utan i hela Skandinavien skulle kunna
räkna på sympati. Däremot får man väl tyvärr
förutsätta att Pär Lagerkvist är i det närmaste
okänd utanför Norden. Men denna språkligt
betingade orättvisa borde inte avhålla
akademin från att — nu eller senare — belöna en
diktare, som åtminstone vi är medvetna om
är lika originell och banbrytande som Kafka.
Nordborna är eljest när det gäller sina egna
tämligen eniga: danskarna vill ha Nex0,
norrmännen Överland och finnarna Koskenniemi.
Den ende som jämte Lagerkvist samlat tre
röster i enquéten är William Faulkner. Bägge
amerikanerna, som tillhör de tongivande
radikala kritikerna, nämner honom, dessutom får
han en röst av schweizaren Max Rychner.
Faulkner kan förvisso räkna på talrika
anhängare även i England, Frankrike, Italien och
Sverige, där hans böcker är spridda och där
han särskilt under fyrtitalet utövat ett
genomgripande inflytande på litteraturen.
Den enda amerikan som på allvar kan
konkurrera med honom om pristagarvärdigheten
är Hemingway, som också lanseras i två
enquétesvar. Strängt taget är det onödigt att
välja mellan dessa bägge amerikaner, ty bägge
bör uppenbart få ett nobelpris.
Ledarskribenten i New York Times Book Review skrev
nyligen: ”Det har bara funnits en samtida
författare på engelskt språk som vad stilen
beträffar märkbart har satt sin stämpel på vår
epoks prosalitteratur. Hans namn är
naturligtvis Ernest Hemingway.” Men skribenten
påpekar också att detta inflytande nådde sin
kulmen för några år sedan och att Hemingway
själv förändrat sig i riktning mot det mera
komplicerade faulknerska stilidealet. Detta
bevisar bara att han är en diktare i utveckling,
vars länge bebådade nya roman eller romaner
en hel värld avvaktar med spänning. Kommer
han med en bok i år blir dess kvalitet givetvis
en viktig faktor vid bedömningen för
nobelpriset men inte ens en svag bok kan ändra
på det förhållandet att Hemingway sedan länge
gjort sig förtjänt av det litterära nobelpriset.
Två fransmän framträder särskilt i enquéten,
Mauriac och Malraux, bägge har, vet man,
energiska förespråkare i de anglosachsiska
länderna, bägge torde också ha varit diskuterade
i akademin. Möjligen har både Mauriac och
Malraux nu passerat det psykologiska
ögonblicket och något skjutits i bakgrunden av
andra fransmän. Det är dock inte Camus eller
Sartre, bägge enligt vår mening förtjänta att
diskuteras, som f. ö. nämns i enquéten utan
Paul Claudel, surrealisthövdingen André
Bre-ton och poeten Saint-John Perse. Av dessa
torde akademin inte vara sinnad att uppta till
behandling mer än den förstnämnde. Claudel
vore givetvis också ett riskfritt men inte
särskilt stimulerande val. Detsamma gäller
Benedetto Croce och E. M. Forster. Bland de
övriga nämnda förefaller följande särskilt
be-aktansvärda: Neruda, Ortega och Sjolochov.
Av dessa randanteckningar till enquéten
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
