Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Sigfrid Siwertz: Den mogne Goethe. Direktörstal vid Svenska akademiens högtidsdag den 20 december 1949
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN MOGNE GOETHE
hade att säga om Faust II. Man kan knappast
tänka sig två mera olika diktartyper än Goethe
■och Strindberg och just därför är reaktionen
spännande. Det besannar sig att man även hos
den mycket främmande inläser det som passar
en själv. Strindberg gläder sig tydligen åt
Faustfinalens föga organiskt inlagda
ängla-körer. Så här skriver han på de sidor, som i
den vackra boken ”Ensam” ägnats åt Goethe:
...andra delens Faust böjer sig för allmakten,
försonar sig med livet, blir filantrop (och
mossod-lare), halv socialist och apoteoseras med alla katolska
kyrkans apparater från yttersta-tingsläran. Första
delens Faust, som i brottningen med Gud framgått
som en segrande Saulus, blir i andra delen en slagen
Paulus. Detta är min Goethe! Men fastän var och en
har sin, kan jag inte förstå, var man finner
hedningen — om icke i några okynniga versstumpar, där
han klatschar efter prästerna; eller om det skall vara
i Prometheus, där den fjättrade gudasonen likaväl
kan betyda den korsfäste, vilken hånar den utdömde
Zeus’ vanmakt.
Ja, så skriver hundraåringen Strindberg om
tvåhundraåringen Goethe. Orden säger mer
om honom själv än om den gamla excellensen
i Weimar. I sin diktnings ständigt
jag-hallu-cinerade, jag-dramatiserande, genialiskt
advo-katoriska inlaga mot Världen och Makterna är
han inte så förfärligt noga med vem han tar
till vittne. Jag tror att Goethe exempelvis skulle
blivit något förvånad å sin Prometheus’
vägnar.
Även efter döden har diktarna skiftande öden
att utstå. För Strindberg har den bittra
livskampen krönts med ett posthumt segertåg. Hans
röda stjärna har i tidens stormar lyst med ett
allt starkare sken. Från den nakna
könskampens tortyr i ”Fröken Julie”, ”Fadren” och
”Dödsdansen”, från Damaskusdramernas
Ja-kobsbrottning, från Drömspelets och
kammarspelens intima över- och underjordiska musik
leder tusentals spår ut i världslitteraturen.
Strindberg har blivit en dramatikernas
dramatiker. Men om allt detta behöver i denna
församling inte mycket ordas.
Med Goethe står saken annorlunda. I all sin
överväldigande storhet kan han synas
otidsenlig. Men måtte nu senare års bortvändhet
från den dj upt komprometterade tyskheten inte
resultera i ett smygande förakt för honom. I
sin tragiska klyvning, sin djupa villrådighet
behöver Europa honom mer än någonsin, både
för hans världsfamnande vidd, hans höga
besinning och hans av tanken adlade innerlighet.
Vi kan varken undvara det stora andliga
äventyrets rika orkestrering i ”Faust” eller denna
fina personlighetsvädj an som, mitt i det
kako-foniska gnisslet från ett system av kämpande
kollektiv, griper oss likt ett stilla flöjtsolo. Vi
kan aldrig få nog av den spanande, vägande
och strävande humanismen och till slut den
dyrköpta, gyllene mognaden hos européen Goethe.
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
