Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Sigfrid Siwertz: Den mogne Goethe. Direktörstal vid Svenska akademiens högtidsdag den 20 december 1949
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGFRID SIWERTZ
Nur dies Herz es ist von Dauer
Schwellt in jugendlichstem Flor;
unter Schnee und Nebelschauer
Rast ein Aetna dir hervor.
Inte illa av ett sextioårigt geheimeråd!
Goethes prosa visar en del ålderdomstecken,
bland annat en viss farbroderlig förnumstighet,
men hans lyrik vet inte av någon höstsvalka.
”West-Östlicher Diwan” tolkar i genomskinlig
persisk förklädnad och med märklig poetisk
förnyelse hans kärlek till den trettiåriga
Marianne von Willemer. Vid sjuttiofyra års ålder
älskade han den adertonåriga Ulrike von
Levetzow hetare än han tjuguettårig älskat
Friederike Brion. Denna passion skulle synas
grotesk om inte dess jubel, stormar och kval
resulterat i den vidunderliga
”Marienbader-Elegiens” fulltoniga appassionata. Detta är
verkligen den vår de svaga kalla höst. Goethe
skänker oss den tröstande och i våra dagar
välbehövliga förnimmelsen att genialitet kan
betyda fulltonigt kraftöverskott — och inte
bara brustenhet, hemliga sår och halv
galenskap.
På sin allra senaste ålderdom, i den själsliga
isolering som följer, när alla jämnåriga vänner
och även fiender skördats av döden, och
nedkyld av detta människoförakt, som är
oundvikligt hos den som sett alltför mycket av livet,
skriver nu Goethe inte för samtiden utan för
eftervärlden sin ”Faust II”, denna
förbluffande, kallt bländande, klassisk-romantiska
fantasmagori, som vi kanske först i våra dagar
är mogna för att riktigt uppskatta. Det är
faktiskt så att vanan vid surrealismen och den
lärda, preciösa allusionslyriken gör det lättare
att tränga in i dramats labyrint av symboler,
allegorier och hemliga hänsyftningar.
Omsvär-mad av elementarandar, hovmän, änglar,
demoner, helgon, nereider, anakoreter och
tjock-och torrd jävlar möter oss den åttiårige Goethe
med ett modernistiskt verk, som kräver ett helt
system av nycklar för sin fulla förståelse. Och
samtidigt visar själva formen alldeles nya
grepp, djärvt okonventionell impressionism,
hittills osedda ordsammansättningar och
över
rik, nästan wagnersk orkestrering. Jag tror inte
hela världslitteraturen kan uppvisa en sådan
formell förnyelse vid en så hög ålder. Det enda
man här kan komma att tänka på är Verdi, som
snart åttioårig skapade sin glittrande
”Fal-staff”. Det hela är som en prunkande
praktträdgård mitt i ett snölandskap.
Åldern visar sig endast i den mosaikartade
fakturen, en brusten spegel av den goetheska
universalitetsdrömmen. Och kanske också i det
faktum att det är Mefistofeles och inte längre
Faust, som är den egentliga huvudpersonen.
Faust var redan från början en representativ
men ändå ganska passiv gestalt och här tar
den fräna kumpanen med bockfoten alldeles
loven av honom. Mefistofeles’ kvickheter skär
som knivar genom det allegoriska
bländver-kets böljande duk. Det är nu från vår synpunkt
särskilt intressant, vad Goethes infernaliska
alter ego har att säga om ungdomen, som roade
sig med att kalla mästaren för ”den kloka
konstgubben”. Baccalaureus, studenten,
utbrister med något övermod:
Gewiss! das Alter ist ein kaltes Fieber
Im Frost von grillenhafter Noth;
Hat einer dreissig Jahr’ voriiber,
So ist er schon so gut wie todt.
Am besten wär’s, euch zeitig todtzuschlagen.
Varpå Mefistofeles svarar:
Der Teufel hat hier weiter nichts zu sagen.
Men han tillägger ett försonligt ord om den
jäsande vinmusten:
Wenn sich der Most auch ganz absurd geberdet
Es giebt zuletzt doch noch ’nen Wein.
I ”Bygmester Solness” biktar Ibsen den åldrande
diktarens fruktan för de unga. Och
tornbyggaren går under på sitt krampaktiga försök
att leva upp till sitt verk. Jag tror att denna
fruktan var Goethe främmande. Om ungdom
är strävan, så förblev han ung till sin död.
”Blott den förtjänar frihet och liv, som
dagligen måste erövra dem”, heter det ju i Faust.
Det kan ha sitt intresse att höra, vad detta
års andra stora jubilar, August Strindberg,
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
