Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - William Faulkner: I morgon. Novell. Översättning av Mårten Edlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM FAULKNER
I MORGON
Morbror Gavin hade inte alltid varit allmän
åklagare. Men den tid då han inte hade varit
det låg mer än tjugu år tillbaka och hade haft
så kort varaktighet att bara de gamla mindes
den och inte ens alla dessa gjorde det. Under
tiden hade han nämligen bara haft hand om
ett enda mål.
Han var en ung man då, bara tjuguåtta, och
det var inte mer än ett år sen han
utexaminerades från statsuniversitetets juridiska fakultet
där han på morfars tillskyndan hade börjat
studera efter sin återkomst från Harvard och
Heidelberg. Han hade villigt tagit sig an målet
och övertalat morfar att låta honom sköta det
på egen hand, vilket morfar gått med på
eftersom alla trodde att rättegången skulle bli en
ren formsak.
Så åtog han sig målet. Åratal efteråt påstod
han fortfarande att det var det enda mål han,
vare sig som försvarsadvokat eller allmän
åklagare, hade förlorat, trots att han var
övertygad om att rätten och rättvisan var på hans
sida. I själva verket förlorade han det inte —
det blev visserligen fällande dom på hösttinget
men frikännande på vårtinget året därpå.
Svaranden var en präktig, välbärgad farmare,
därjämte make och far, vid namn Bookwright,
från en trakt som kallas Frenchman’s Bend i
det avlägsna sydöstra hörnet av distriktet.
Offret var en skroderande lymmel som hette Buck
Thorpe men kallades Bucksnort av de andra
unga männen som han hade kuvat med
knytnävarna under de tre år han vistats i
French-man’s Bend. Utan anhöriga hade han nattetid
dykt upp från ingenstans — en skrävlare och
spelare, känd som hembrännare av whisky och
en gång ertappad på landsvägen till Memphis
med en liten flock stulen boskap som ägaren
genast kände igen. Han hade köpebrev på dem
men ingen kände till namnet det var
undertecknat med.
Och själva historien var varken ny eller
originell: Den sjuttonåriga bondflickan med
fantasin uppeldad av skrävlet och skrytet och
malligheten och den välsmorda tungan, fadern
som försökte resonera förstånd med henne och
kom precis lika långt som föräldrar vanligen
gör i dylika fall, så förbudet, den låsta dörren,
den oundvikliga flykten vid midnatt. Och
klockan fyra följande morgon väckte
Bookwright upp Will Varner, fredsdomare och
polischef i distriktet, och gav honom sin pistol
och sa: ”Jag har kommit för att anmäla mig.
Jag dödade Thorpe för två timmar sen.” Och
en granne som hette Quick som var den förste
på platsen fann den halvt dragna pistolen i
Thorpes hand och en vecka efter det att en
notis om dråpet hade stått i
Memphistid-ningarna, dök en kvinna upp i Frenchman’s
Bend och påstod sig vara Thorpes hustru, hade
äktenskapsbevis att styrka det med och gjorde
anspråk på de pengar eller ägodelar han
eventuellt hade lämnat efter sig.
Jag minns mycket väl vilken förvåning det
väckte att åklagarmyndigheten överhuvudtaget
beslöt om åtal. När kanslisten läste
anklagelseakten stod oddsen tjugu mot ett på att juryn
inte ens skulle vara ute i tio minuter. Allmänne
åklagaren skötte till och med målet genom en
assistent och det tog knappt en timme att
förebringa hela bevisningen. Då reste sig morbror
Gavin, och jag minns hur han tittade på juryn
— de elva farmarna och köpmännen och den
tolfte, den som skulle fördärva hans mål —
också han farmare, en liten mager man med
tunt grått hår och det utseende som bönderna
får uppe bland bergen — på samma gång
bräckligt och märkt av arbete men ändå
under
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
