Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - William Faulkner: I morgon. Novell. Översättning av Mårten Edlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 MORGON
ligt oförstörbart — människor som tycktes bli
gamla vid femti och som sen tiden inte kunde
besegra. Morbror Gavins röst var lugn, nästan
monoton, inte orerande som
brottmålsförhand-lingar hade lärt oss att räkna ord. Bara orden
var en smula olika dem han vanligtvis använde
under senare år. Men till och med då, fast han
bara hade talat till dem ett år, kunde han tala
så att alla i vår bygd — negrerna, bergsborna,
de rika plantageägarna på slättlandet —
förstod vad han sa.
— Vi alla i den här landsändan, i Södern,,
har från födseln fått lära oss några saker som
vi framför allt annat håller fast vid. En av de
första av dessa — inte den bästa, bara en av
de första — är att endast ett liv kan betala
det liv som tas, att en enda död endast är halv
gärning. Om det är så, då kunde vi ha räddat
båda dessa liv genom att hindra denne
svarande innan han den natten lämnade sitt hus.
Vi kunde ha räddat åtminstone en av dem,
även om vi hade måst ta denne svarandes liv
ifrån honom för att hindra honom. Det var
bara det att vi inte visste av det i tid. Och det
är just det jag talar om — inte om den döde
och hans karaktär och det moraliska i den
handling han gav sig in på, inte om
självförsvar, inte om det berättigade eller
oberättigade i att såsom denne svarande driva
utgången ända därhän att han tog ett liv, utan
om oss som inte är döda och om det som vi
inte vet — om oss alla, mänskliga varelser som
i grund och botten vill det rätta, inte vill skada
andra, mänskliga varelser med hela härvan av
mänskliga lidelser och känslor och övertygelser,
som vi inte har haft nån möjlighet att varken
godta eller förkasta, utan försöker göra så gott
vi kan med dem eller trots dem — denne
svarande, ännu en mänsklig varelse med samma
härva av lidelser och instinkter och
övertygelser, vilken ställd inför ett problem —
oundvikligt elände för sitt barn, som, med
ungdomens halsstarriga dåraktighet — på nytt
samma gamla härva vilken inte heller hon har
bett att få i arvedel — var ur stånd att ta
vara på sig själv — löste detta problem efter
bästa förmåga och övertygelse utan att be
någon om hjälp och sedan stod fast vid sitt
beslut och sin gärning.
Han satte sig. Allmänne åklagarens assistent
bara reste sig och bugade sig för rätten och
satte sig ner igen. Juryn gick ut och vi lämnade
inte ens salen. Inte ens domaren drog sig
tillbaka. Och jag minns den långa sucken, något
som gick genom rummet då visaren på klockan
över domarbänken passerade
tiominuters-strecket och sen passerade halvtimmesstrecket,
och domaren vinkade till sig en rättsbetj änt och
rättsbetj änten gick ut och kom tillbaka och
viskade åt domaren och domaren reste sig och
slog med sin klubba och ajournerade
förhandlingarna.
Jag skyndade mig hem och åt middag och
skyndade mig tillbaka till stan. Farfar, som
alltid tog sig en tupplur efter middan utan
hänsyn till vem som hängde och vem som inte
hängde, kom först tillbaka. Då var klockan
över tre och hela stan visste vid det laget att
morbror Gavins jury var ”hängd” av en enda
man, att det var elva mot ett för frikännande.
Sen kom morbror Gavin snabbt in och morfar
sa: ”Jaa, Gavin, du slutade i alla fall prata i
så pass god tid att bara din jury blev hängd
och inte din klient.”
— Just det, sa morbror Gavin.
För han såg på mig med sin klara blick, sitt
smala rörliga ansikte och hans vilda hår
började redan vitna.
— Kom hit, Chick, sa han. Jag behöver dig
ett litet tag.
— Be domare Frazier att du får ta tillbaka
det du har sagt och låt Charley göra
slutpläderingen åt dig.
Men vi var utanför i trappen då och morbror
Gavin stannade halvvägs ner, så att vi stod
precis halvvägs från alla håll och hans hand
vilade på min axel och hans blick var klarare
och intensivare än nånsin.
— Det här är inte rent spel, sa han. Men
rättvisan når mycket ofta sitt mål med metoder
som inte tål att synas i sömmarna. Dom har
flyttat över juryn till gårdsrummet på mrs
2 BLM 1950 I
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
