Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Örjan Lindberger: Modern anglosaxisk litteraturkritik. 2. Amerikansk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖRJAN LINDBERGER
MODERN ANGLOSAXISK
LITTERATURKRITIK
2. Amerikansk
Den amerikanska litteraturkritik, som i det
följande skall behandlas, vilar på ett obetydligt
materiellt underlag. Den har sitt egentliga
hemvist i tidskrifter med små upplagor.
Här är några belysande siffror. Är 1944 hade
Förenta staterna en befolkning på 131
millioner. Komiska serietidningar utkom i en
vecko-upplaga på 23 millioner. Life hade en upplaga
på 3,7 millioner. Den största av de tidskrifter,
som beredde plats för en allvarligt syftande
litteraturkritik, var The New Republic med en
upplaga på 29 000. Poetry hade en upplaga på
3 000, och ungefär av samma storleksordning
var de Quarterlies, i vilka litteraturkritiken
intar en huvuddel av utrymmet.
Uppgifterna är hämtade ur en tabell i R. P.
Blackmurs uppsats ”The Economy of the
American Writer”, som stod att läsa i The
Sewanee Review våren 1945. Författaren kan
beskrivas som Amerikas mest samvetsgranne
kritiker för närvarande, och man har anledning
tro på hans åsikt, att de som sysslar med
värdefull litteratur har det besvärligt ekonomiskt.
Den som vill ha en bestyrkande konkret
illustration kan läsa Thorsten Jonssons skildring
av Faulkners affärer i ”Sidor av Amerika”.
Likafullt blomstrar litteraturkritiken.
Kvartalsskrifter dör då och då, men det kommer
nya i stället. Och de sätter en ära i att publicera
bidrag av de verkliga författarna och de
kritiska kritikerna. Hur redaktionen ser på sin
uppgift finns beskrivet av Allen Tate i ”The
Function of the Critical Quarterly”
(ursprungligen publicerad i The Southern Review 1936).
Den bör, sägs det, utgå ifrån att medarbetarna
inte är ekonomiskt oberoende och helst betala
dem i överkant.
Kvartalsskrifterna utövar med andra ord ett
slags mecenatskap. Med sina små upplagor
måste de givetvis själva ha mecenater bakom
sig. Dessa tycks i regel vara universiteten.
Amerikanska universitet är ofta ekonomiskt
starka, och en litterär kvartalsskrift är en
symbolisk lyx, som de av prestigeskäl tycks vilja
hålla sig med. Undersöker man de ledande
amerikanska kritikernas biografika, visar det
sig dessutom, att de i ganska många fall också
på annat sätt kommit i åtnjutande av
universitetens mecenatskap, nämligen genom vad vi
skulle kalla forskarstipendier på ett eller ett
par år.
Kritikerna har anledning att vara
tacksamma, och det händer att de säger det.
Blackmur förklarar i sin nyssnämnda uppsats, att
den konstnärliga litteraturens enda hopp står
till universiteten. Vida vanligare har det
emellertid under det senaste decenniet varit, att
kritikerna tackat för välgärningarna genom att
häftigt angripa ”professorerna”, närmare
bestämt litteraturprofessorerna och deras
undervisning. (Skallet började i The Southern
Review och The Kenyon Review 1940 under
rubriken ”Literature and the Professors”.)
För den som inte haft tillfälle att studera
förhållandena på ort och ställe är det givetvis
omöjligt att ha någon uppfattning om hur pass
berättigad kritiken kan vara. Ett faktum tycks
emellertid vara, att den ganska omfattande
litteraturundervisningen vid amerikanska
colleges och universitet inte ökat den litterärt
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
