Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Örjan Lindberger: Modern anglosaxisk litteraturkritik. 2. Amerikansk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MODERN ANGLOSAXISK LITTERATURKRITIK
intresserade publikens omfång. Detta är väl en
av anledningarna till förebråelserna mot
”professorerna”. I varje fall är denna ofta
förekommande stridsställning mot den akademiska
undervisningen värd att notera. Den är på sina
håll förenad med en deciderat
antilitteratur-historisk inställning.
De amerikanska litterära kvartalsskrifterna
förekommer mycket tunt i Sverige. The Hound
and Horn (1927—34), The Southern Review
(1935—42) och Accent — för att nämna tre
av de viktigare — har j ag inte alls kunnat
uppdriva. Man är hänvisad till vad som
förekommer i kritikantologier och vad som vissa
kritiker publicerat i bokform. Men också
bokbeståndet har, som redan i en föregående artikel
påpekats, förargliga luckor.
Den i och för sig kraftiga utvecklingen på
litteraturkritikens område i Amerika har
stimulerats av ett par extra faktorer. Den ena är
att Förenta staterna har tagit emot en
betydande del av den intelligens, som lyckats rädda
sig ur Mellaneuropa efter 1933. Härmed har
följt, att praktiskt taget alla från Europa kända
synpunkter dragits in i den litteraturteoretiska
debatten. Den andra är uppblomstringen av
den nya vetenskapsgren, som går under
namnet semantik. Den är till sitt ursprung
amerikansk, grundlagd av Charles Peirce. Under de
senaste två årtiondena har den skjutit kraftiga
skott. Härvid har överflyttningen av sådana
europeiska vetenskapsmän som Cassirer och
Carnap varit befordrande.
Vad som nu inledningsvis sagts ger en
antydning om några av de linjer efter vilka den
följande översikten kommer att grupperas. Den
kommer — även bortsett från luckorna i
materialet — inte att bli fullständig. Sålunda
utelämnar jag bl. a. Van Wyck Brooks och
Edmund Wilson, som torde vara de i Sverige
mest kända av de nutida amerikanska
kritikerna. Den egentligen intressanta av Brooks’
många böcker är ”The Ordeal of Mark Twain”,
som ligger så långt tillbaka i tiden som 1920.
Hans senaste produktion gör ett intryck av
habilt och elegant rutinskriveri. Han verkar passé.
Detsamma kan numera även sägas om Wilson,
ehuru han haft en obestridlig betydelse som
introduktör hos en något större publik av den
”svåra” litteratur som var modern på
tjugutalet. Den som vill ha närmare uppgifter om
dessa båda, finner sådana i en häromåret
utkommen bok av Stanley Edgar Hyman, ”The
Armed Vision” (Knopf, 1948). Det är en
ytterst sakrik resonerande översikt av modern
anglosaxisk litteraturkritik med tonvikten på
den amerikanska. Författaren är, som han själv
påpekar i sitt förord, öppet subjektiv i sina
omdömen om de skribenter han skildrar, vilket
påkallar en viss försiktighet vid användandet
av boken. Han har också vissa genomgående
egenheter, t. ex. en överdriven förtjusning
inför allt som smakar av psykoanalys. Men hans
vetande är stort och välordnat, och hans bok
utgör ett vittnesbörd om att den amerikanska
kritiken hunnit till det stadium, då den kan
bli föremål för ”integration” — för att
använda ett i amerikansk vetenskapiska mycket
gängse ord. Jag har haft påtaglig nytta av den
för min framställning, liksom av Austin
War-rens ”Literary Criticism” (i samlingsverket
”Literary Scholarship”, University of North
Carolina Press, 1941). Ett tredje
översikts-arbete av betydelse, J. C. Ransoms ”The New
Criticism” (1941), har däremot visat sig
omöjligt att anskaffa.
Man kan schematiskt fixera två
utgångspunkter för utvecklingen inom den amerikanska
kritiken efter 1920: en kosmopolitisk och en
regionalistisk.
Den förra finner man i New York, i kretsen
kring The Dial och The New Republic. Här
har man livliga kontakter med de från U. S. A.
utflyttade Ezra Pound och T. S. Eliot. Den
politiska orienteringen är gärna åt det radikala
hållet. Speciellt under de år före dess
nedläggande (1925—29), då The Dial redigerades
av den kvinnliga lyrikern Marianne Moore,
präglades tidskriften av en utomordentlig
livaktighet. I denna krets gjorde flera bemärkta
kritiker sina lärospån, Yvor Winters, Wilson
och — framför allt — Kenneth Burke. The
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
