Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - In memoriam - Ett inlägg av Ebbe Linde - Nya utländska böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA UTLÄNDSKA BÖCKER
ren. Han började också sin litterära bana som lyriker
och publicerade bl.a. en samling ”Carolina Chansons”
tillsammans med Du Bose Heyward, författare till
”Porgy”. För inkomsterna på den första romanen köpte
han en gård i Maryland och skrev där en rad nya
omfångsrika berättelser, av vilka de tre sista han hann
göra färdiga ingår i en planerad fembandsserie från
den amerikanska kolonialtiden — ”The Disinherited”.
Före det stora genombrottet gav han även ut en
uppmärksammad biografi över Poe, ”Israfel”.
Karin Michaelis
f. 20. 3.1872, d. 11.1.1950
Den danska författarinnan Karin Michaelis (född
Brpndum, gift med Sophus Michaelis och senare med
amerikanen Ch. Strangeland) tillhörde de
skandinaviska författare som nått störst spridning. Under
åren mellan sekelskiftet och första världskriget
diskuterade man livligt hennes romaner, av vilka i
synnerhet ”Den farlige Alder”, väckte oerhörd
uppmärksamhet genom sin för den tiden (1911) mycket djärva
skildring av en kvinna i övergångsåren och hennes
erotiska problem. Flera av Karin Michaelis’ tidiga
böcker såldes till femton, tjugo olika länder och många
blev stora framgångar utom Danmark. På tjugotalet
åstadkom hon sitt största verk, fyrabandsromanen
”Trseet paa Godt og Ondt”, men hade förmodligen
under de senaste decennierna sina flesta läsare i
hemlandet samt i U.S.A., dit hon flydde undan Hitler.
George Orwell
f. 1903, d. 21.1.1950
George Orwell, en av Englands intressantaste
moderna romanförfattare och kritiker, avled nyligen.
Orwell (vars verkliga namn var Eric Blair), hade
bakom sig en äventyrlig bana, som polisofficer i
Burma, diskare, lärare, handlande och frontkämpe i
Spanien. Han utgav på 1930- och 1940-talen en
handfull romaner och essaysamlingar, men slog egentligen
igenom först 1946 med den lilla fabeln ”Djurfarmen”,
en politisk satir med ovanlig skärpa i bettet. Samma
år utgav han ”Critical Essays” som visade honom som
en känslig och mångsidig kritiker. Hans specialitet var
sociologiskt betonade utredningar av populära
under-hållningsgenrer, men detta intresse kom honom inte
att förlora sinnet för andra former av kritiska
undersökningar. Dessa två böcker ökade intresset för Orwell.
Hans äldre arbeten har börjat komma i nya
upplagor och i fjol fick han en ny framgång med den
stora framtidsromanen ”1984” (utkommer inom kort
på svenska). Hans hälsa var emellertid undergrävd av
de strapatsrika åren och det hårda brödskriveriet
under kriget och den svåra sjukdomsattack som drabbade
honom förra året kunde han inte klara.
I BLM:s marsnummer 1946 finns en utförlig
presentation av Orwell, skriven av John Hayward.
ETT INLÄGG
I en recension i denna tidskrift av Rabbe Enckells
”Agamemnon” (jan. 1950) citerar Carl-Erik af Geij
erstam ett uttryck ur en av mina teaterkrönikor, vilket,
lösryckt ur sitt sammanhang, ger en infamt skev
föreställning om vad jag verkligen sagt och hur jag ser på
Enckells mästerliga antikiserande dramer. Det
sammanhang där uttrycket ifråga förekommer var följande.
Jag skrev:
”Månntro Molanderföreställningen av ’Antigone’
alls kommit till om inte Anouilhs ’Antigone’ varit uppe
till diskussion och dramatenchefen tyckt att den
klassiska var bättre? Och månntro ’Konung Oidipus’ blivit
spelad i Finland om inte Rabbe Enckells Tokasta’
dykt upp och haft sina förespråkare? — Gör inte de
klåfingriga bearbetarna av gamla mästerverk någon
annan nytta, så hjälper de i alla fall till att sparka
fram den klassiska repertoaren. Dramatens
’Tartuffe’-föreställning blev ett rappt och skimrande bijouteri__
o.s.v.”
Fast jag inte satt ut något citationstecken kring
klyschan ”de klåfingriga bearbetarna” så tänkte jag
sammanhanget gjorde alldeles klart att den nyttjades
för att karakterisera avoga teaterchefers syn på denna
art litteratur, och inte min egen; med andra ord, att
den måste fattas ironiskt. Detta så mycket mer som det
citerade stycket inleder en ”Tartuffe”-recension, och
den ”Tartuffe” som sparkade fram Dramatens
föreställning av den klassiska, var min egen
Hälsingborgs-version.
Jag gissar att den dolda avsikten bakom Carl-Erik
af Geijerstams manöver har varit att låta förstå att
Rabbe Enckells antikiserande dramer är av annan och
högre art än mina egna (och Anouilhs?). Den
ståndpunkten kan intas och försvaras, men vore det då inte
ärligare att framföra den i klara ord, i stället för att
påbörda mig åsikter, rakt motsatta dem jag alltid
givit uttryck åt?
I en tidigare BLM-krönika avslutade jag recensionen
av Molanders Antigone-föreställning så: ”Det går alltså
att ännu spela grekisk dramatik utan moderna
text-retuscher — men vad finns det då för ursäkt för att
sådan modern dramatik, som Rabbe Enckells Tokasta’
och ’Orfevs och Evrydika’ skall ligga alltjämt
ospelad?” — Sådan dramatik — d.v.s. den som är
genom-andad av arkaisk anda och spelar i arkaisk miljö. Det
var första gången en svensk teaterrecensent pekade på
Enckells dramer och yrkade att de skulle uppföras,
och vi ha ju senare också fått en
Molanderföreställning av ”Agamemnon” —• i radio. Det går verkligen
inte att inrangera mig bland dem som negligerat eller
bakdantat Enckells verk.
Min anmälan i Dagens Nyheter av sistnämnda
Aga-memnon-föreställning inledde jag för resten så: ”Att
tala om ett nytt antikt drama är en paradox, men jag
vet ingen bättre term att ta till inför Rabbe Enckells
’Agamemnons hemkomst’. Beteckningen pastisch
blåser bort med den obändiga arkaiska havsvind som där
slår emot oss, liksom direkt från Joniska havet: med
en liten tillsats av sträva isländska fläktar.” — Såvitt
jag kan läsa innantill så täcker sig denna uppfattning
helt med den Carl-Erik af Geijerstam i sin recension
hävdar, fast i någon sorts underlig och oberättigad
polemik mot mig. Ebbe Linde
NYA UTLÄNDSKA BÖCKER
Ett redaktionellt urval bland arbeten, som ej nämnts
på annan plats i detta nummer, huvudsakligen baserat
på kataloger, annonser, recensioner o.d.
England och Amerika
Rommel av Desmond Young. Collins. London.
12 s. 6 d.
Rommel var den av engelsmännen mest beundrade
motståndaren i det senaste världskriget och denna
biografi, som blivit en bestseller, är närmast ett äreminne.
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
