Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Arne Sand: Trollet. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Unga prosaister
ARNE SAND
TROLLET
När Jaromir var ett litet barn var världen
nio kvadratkilometer stor, en triangel av
levnadsorter begränsade av sidorna järnvägen,
sjön, skogen. När han var lika stor i år som
världen i kvadratkilometer så var allt land
upptäckt, han var nöjd med det och angelägen att
inte skaffa sig mera att känna till. Sjön kunde
han inte komma över och järnvägen vågade
han inte gå över, men av den sida som var
skogen erövrade han några nya meter varje
dag: den gränsen var inte stationär. Han trodde
fullt och fast att det var han som ägde detta
land, hade någon annan kommit och gjort
samma anspråk så hade han inte accepterat
det.
Detta var landet, men jag hade sett mera än
så. En gång hade jag åkt med tåget in till
kejserliga huvudstaden, dit var många mil.
Men stadens resa till tåget var inte erövrad
mark, det var drömmar, j ag trodde inte för en
sekund att jag verkligen gjort den. Efteråt
pratade jag visserligen med mig själv om den
och behandlade den som verkligen timad, men
det var bara ett slags lek, på min egen botten
visste jag alltid att ingenting hänt, man kunde
inte säga åt någon att man åkt tåg en gång för
ingen skulle tro det, de skulle säga sig att jag
var inkapabel till allt utom att fantisera.
Gränsen mellan drömmen och verkligheten såg
aldrig ut som en kartgräns utan som ett
flodsystem.
Jag trodde inte på mig själv, naturligtvis
inte på min egen förmåga, nätt och jämt på
min existens. Jag försökte ofta förflytta mig
in i andras varelser, då var jag den ena eller
den andra av mina skolkamrater och kunde inte
fatta att någonting sådant som jag själv kunde
existera. Drömmarna kom och gick,
verklig
heten böljade in som rök i drömmen, bilderna
fladdrade. En gång kom en cirkus. Då var jag
fem år. I ett fuktigt tält stod en stor svart låda,
framför den måste jag stå stilla en stund. Efter
två dagar var cirkusen en dröm, den hade
aldrig varit där. Skogsgläntan där tälten stått
var tom, gräset var nedtrampat men det var
säkrast att hålla tyst med den saken, ingen
annan skulle sett det. Jag visste inte riktigt
säkert. En dag visade man mig en liten bild
av en pojke som var klädd i mina kläder. Jag
förstod inte riktigt. Mina föräldrar påstod att
det var fotografi. Då tyckte jag att Fotografi
var ett dumt namn på en pojke som inte kunde
låta mina kläder vara i fred.
Speglarna satt på tok för högt upp efter
väggarna. Först trodde jag att de var fönster och
då var jag inte beredd att ge så värst mycket
för dem; det var enklare att gå ut och titta än
att kika genom fönster som satt nästan uppe
i taket. Men en dag såg jag mig själv i spegeln.
Det var en ny dröm, jag förknippade den
nästan inte med mig själv. Dagarna gick, och utan
att jag gjorde något åt det så började jag
växa. Det var inte mitt fel, jag hade inget
intresse för saken. Men vecka för vecka började
speglarna glida nedför väggarna, jag hoppade
upp och såg Fotografis ansikte utanför väggens
flugprickiga fönster. Det var ingen bra spegel,
den förvanskade bilden som en skrattspegel.
Hoppade man mycket högt blev man som ett
äpple i ansiktet. Hoppade man mindre högt så
blev man som ett päron. Hoppade man
otillräckligt högt så såg man ingenting och kände
sig lång i ansiktet; som en banan. Men bakom
pannan arbetade uppfinnaren, han lät inte lura
sig. En dag sade han att jag skulle dra fram
en stol till spegeln, kliva upp på stolen och
titta. Men bara när jag var ensam hemma, för
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
