Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Arne Sand: Trollet. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLLET
att se sig i spegeln var en ohygglig förbrytelse,
en onani, värre än att sticka ut ögat på en svala.
Jag skulle ansett det rätt och riktigt om man
kommit och slagit mig sanslös för att jag såg
mig i spegeln, det vore ett rättvist straff,
detsamma som borde drabba den förbrytare som
kikade i en byrålåda eller i ett skåp i köket.
Men en dag for mina föräldrar till stan och
då klev jag upp och beskådade mig. För det
var den dagen som jag genomskådade spegelns
hemlighet, att världen bara upprepade sig på
andra sidan glaset. Jag räckte ut tungan åt mig.
Drog mig i örat. Petade mig i näsan.
Skamliga gärningar! Då blev jag rädd, jag kände
förtappelsen vila över mig, jag förstod att jag
var förlorad genom sj älva tillfinnandet, att min
existens var min verkliga förbannelse. Hur såg
jag ut? Äcklig. Det tyckte jag då. Svart hår,
långt vid öronen, mycket stora bruna ögon,
rödblommiga kinder. Svart hår ? Alltså var j ag
förtappad, alltså kunde inte en anständig
människa ha svart hår. Alltså ej heller långt
hår. Ännu mindre bruna ögon. Jag skämdes
ohyggligt och klev ned från stolen. Gick ut.
Mådde illa. Hur skulle det nu bli med de gamla
förtrogna, skulle de vilj a umgås med en
tvivelaktig brunögd varelse? Hur hade trädet
kunnat vilja tala till mig då min bild kunde
mångfaldigas? Hade hästarna låtit sig klappas av
den som var svarthårig? Jag var inte riktigt
säker på någonting men trodde att j ag fått min
gestalt i samma ögonblick som j ag sett den med
spegelns öga som måste vara andras. Som en
dynamitard gick jag kring med mina bruna
ögon, jag hade velat be vem som helst om
ursäkt bara någon funnits i närheten.
Den dagens eftermiddag hann jag med
knapp nöd frälsa mig själv från döden, efter
vad jag trodde. Jag stod på tomten när jag såg
mina föräldrar komma gående på vägen från
station. Skuldmedveten rusade jag in på
rummet och fick se att stolen stod kvar framför
spegeln. Snabbt skaffade jag undan den, i sista
ögonblicket räddad! Senare på dagen skar j ag
mig upprepade gånger på min mors vassa blick
och trodde att det skulle sippra ut att jag
speg
lat mig, men hon sade inte vad jag fruktat:
Jag ser att du har bruna ögon, du har alltså
speglat dig.
Verkligheten var högra handen, drömmen
var den vänstra. Oftast var händerna knäppta
till sin egen förbön, då var gränserna
utraderade. Drömmen var mjukt mörk som natten,
verkligheten förkrossande.
En dag fick vi ett tvättställ hemma. Då var
jag tio år, verkligheten kom bara som enstaka
gruskorn i dagarnas drömmaskineri. Min mor
sade:
— I tvättstället bor ett troll. Titta nu: nu
fyller jag tvättstället med vatten. Nu drar jag
ur proppen, hör så trollet murrar. Och hon
drog ur proppen och trollet murrade.
Mina föräldrar var de enda i byn som hade
tvättställ, de hade skaffat sig det för att höja
sig, inte sin hygieniska standard men sitt
anseende. De talade om tvättstället i samma
ordalag som om det gällt en Rembrandtmålning:
”Har du ingenting särskilt för dig i dag”, sade
man, ”så kom hem och titta på vårat nya
tvättställ.” Eller: ”Jag ser att du har kogödsel på
händerna. Sånt får man bara av sig i ett
riktigt tvättställ. Ett av porslin.” Det var till
grannarna det. Men till mig (min mor): ”Nere i
det svarta hålet bor trollet. Drar du ur proppen
så skriker han.” Och hon drog proppen ur
munnen hans och han skrek. Drog hon ur den
när det inte behövdes så skrek han av ilska.
Annars rapade han av belåtenhet när han njöt
i sig vattnet. Själv vågade jag aldrig tvätta
mig där.
Det var så den märkliga historien med
tvättstället började. Trollet var som det skulle, det
hade förvånat mig mer om det inte funnits
något troll alls i tvättstället. För allt levde: I
trädstammarna fanns röster, bas för tallar,
sopran för björkar, som motsvarande
orgelpipor. Stenarna hade alltid ansikten. Stora
klippblock låg och brumsummade som humlor, små
stenar sj öng som kastratsångare. I ett
ståltråds-stakets förlängning fick man aldrig gå,
ståltråden var en horisontal pilbana. Man fick
171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
