Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Per Wästberg: Valöarna. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER WÄSTBERG
länge, började jag tala om Valöarna, för det
var i alla fall viktigare just nu. Det verkade
som om Klas inte hörde på.
— När jag blir stor ska jag fara till Mexico,
förklarade han. Jag har det i min
anteckningsbok här.
Han klappade på byxfickan. Och jag började
så småningom märka att han inte brydde sig
så mycket om Valöarna längre. De låg alltför
nära, och det som gömdes i deras grottor och
skrevor var ingenting mot de tusenåriga
mysterierna i döda mayakulturer. Jag sa ingenting
mer sen, jag tänkte att det dröjde ju länge
innan man kom till Mexico, men nästa sommar
skulle vi fara till Valöarna.
Klas sa senare att Valöarna var det
egentligen inte mycket med, dom var så små och
antagligen hade redan många andra varit där.
Det var bättre att förbereda sig på att åka
till Mexico, för det var mycket som kunde göras
där borta. Vi gick hem till mig och satt nere
på tvättbryggan och talade om det. Det var
lördag, och segelbåtar och vita skärgårdsångare
passerade hela tiden förbi. Det blåste en varm
bris som spände lite i seglen, och människorna
badade runt stränderna eller satt på bryggan
och fiskade. Först kändes det också rätt
underligt att lämna Valöarna och bege sig till Mexico,
men den känslan gick över snart. Fast ibland
bröt j ag ett vasstrå och gj orde en båt, men den
kapsejsade och drev sakta tillbaka i motvinden.
När Klas hade gått, tog jag upp min blåa
anteckningsbok och strök över det som jag
hade skrivit om Valöarna förut och textade i
stället: ”När jag blir stor, ska Klas och jag
mönstra på en båt och fara till Mexico.”
Något senare på sommaren kom pappa från
stan. Han sa att han gärna ville följa med till
Valöarna en gång, men jag svarade att då fick
han fara ensam, för Klas och jag brydde oss
inte om det längre, vi skulle åka till Mexico.
Pappa svängde portföljen fram och tillbaka,
han var barhuvad och vinden svepte ner hans
bruna hår i pannan, så att han hela tiden fick
skjuta upp det. Jag ville gärna tala med honom
om något som intresserade honom, för jag såg
ganska bra att han tänkte på något som
antagligen var viktigare.
Men jag hade svårt att släppa tankarna på
Klas. Ofta mötte jag honom på vägen. Han
hade inte något äpple med sig längre, för bären
hade mognat. Han gick ganska slängigt och
trampade på blommorna vid dikeskanten. Han
var nära på lika blek som tidigare på
sommaren. Vi pratade nästan bara om Mexico, och
jag fyllde min anteckningsbok med de vackra
ord som Klas använde. De kunde vara bra att
ha senare, i stan eller så.
-—- Ovärderliga skatter av skönhet och
vetande överlämnades åt vildmarken och
förgängelsen, sa Klas.
En dag kom inte Klas, och då jag gick dit,
fanns där ingen hemma. Jag fick höra att han
hade fått hög feber och förts till Vaxholm.
Och nu låg han på sjukhus i Stockholm och
hade lunginflammation. Hans mamma var
också i stan. Det gick några dagar, det regnade
mycket då. Sen talade man om för mig att
Klas hade dött. Hans mamma kom inte ut till
stugan mera. Där stod några möbler kvar, de
blev aldrig hämtade, men Bergströms som
hyrde ut stugan lät dem gå på auktion nästa
sommar.
När jag gick ut på gårdsplanen, var det
liksom tystare i luften än det brukade vara och
solen hade gått bakom några täta moln som
kastade blåbleka skuggor över marken. Jag såg
en segelbåt som låg stilla på fjärden; seglet
slog några gånger och rorsmannen släppte på
storskotet. Det såg ut som om åskvädret skulle
komma nu, det dundrade redan lite bortåt
Österskärshållet. Men det var inte över oss
förrän långt in på natten.
”När jag blir stor, ska Klas och jag mönstra
på en båt och fara till Mexico.” Jag tog upp min
blåa anteckningsbok och tänkte stryka över
orden ”Klas och”, men jag gjorde det aldrig
underligt nog. Jag tyckte inte riktigt om att
fara ensam till Mexico, så de fick stå kvar så
länge.
178
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
