Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Gösta Oswald: Författaren, kvinnan och djävulen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Unga prosaister
GÖSTA OSWALD
FÖRFATTAREN, KVINNAN OCH
DJÄVULEN
Prosadikter
Men ännu fruktansvärdare är det, då den som
bär Sodomsidealet i sitt hjärta inte förnekar
Madonnaidealet...
Dmitri Karamasov
Jag liar sett honom på en gammal stockholmsgata, obetydligt äldre än han själv.
På klädseln finns ingenting att anmärka, den är visserligen underlägsen min, men
det gula skägget växer högt över kinderna och av hans blick har jag förstått, att
man inte vet var man ska göra av honom. — Man vill dö, säger han, och så långt
är vi överens, annars hör jag inte vad han mumlar och försöker inte svara, då jag
tror att han helst pratar för sig sj älv.
Och då är han mycket mån om att ha porten i ryggen, den stora inkörsporten
som aldrig är ordentligt stängd. Han har alltid haft en synbar motvilja mot att lämna
den ur sikte, men med åren har han inskränkt alla utflykter till detta enda kvarter,
ja, denna enda trottoar; däri kunde nu en viss värdighet ligga. Om han ens kunde
slå sig till ro med det: han har inte stått lång stund vid branten till närmsta tvärgata,
förrän han oroligt vänt sig om — porten är kvar, fortfarande halvöppen, och det
lugnar honom; man kan se hur han nästan överdrivet pustar ut, innan han vågar
några steg åt andra hållet.
En gång vände han sig så häftigt om att vi stötte ihop, herregud, porten kunde ha
slagit igen, det är ju sent, huset kunde ha störtat samman; för en fantasi som en
gång spårat ur finns ingen hejd. Därför har han den sista tiden inte lämnat porten,
tar kanske två steg framåt, eller ända till trottoarkanten — ryggar handlöst tillbaka
och klamrar sig fast, han skäms inte längre för att visa det. Och när han plötsligt hör de
tunga nycklarna skramla som dova och spruckna kyrkklockor, utstöter han ett skrik,
ett visserligen förfärligt skrik, men jag släpper honom inte med blicken, ånej, det
ska han inte tro, så lätt ska det inte vara.
När han klär av sig om kvällen, ser han alltid till att underkläder och strumpor
kommer att ligga underst, så trär han västen över byxorna och stolsryggen, knäpper
den omsorgsfullt och hänger kavajen ovanpå, går till och med ut i tamburen och
hämtar överrocken. På denna stod av alldagliga och entydiga plagg lägger han en
tung bok, den hör till ritualen och tjänar samtidigt som skalle för hatten, den slokar
mer än vanligt. Han ligger alltså naken, men efter en stunds övervinnelse känner han
inte heller lakanen mot kroppen.
Sålunda oberörd och av ingen igenkänd beger han sig drömmar till mötes —
nattliga vakor.
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
