Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Mars. N:r 3
- Gösta Oswald: Författaren, kvinnan och djävulen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRFATTAREN, KVINNAN OCH DJÄVULEN
har redan vikit undan... som om det fanns förnekelse — och långsamt lossnat ur
sömnen.
Du behöver ju inte ens tilltala mig — vad skulle du ha att säga som jag inte vet
— jag bönfaller dig bara att visa dig för mig.
Min lilla duva, vill du inte komma och sätta dig här vid bordet, så att jag äntligen
kunde tro du inte finns, — fan lille, seså kom nu och bevisa att du inte existerar,
att jag må kunna förlita mig på intet och uppgå i allt utan smärta.
Den svåraste frestelse paradiset kunde råka ut för — jag åsyftar den paradisiska
upplevelsen av allas delaktighet — vore ett ögonblick av omedelbar sällhet, av
förlossning som ur ett bakhåll. Alltså bevarar vi paradiset säkrast genom att framhärda
— och det högsta vore i sanning att gå under av hänförelse! att med ett våldsamt
språng störta sig ut i rymden, hänförd av sin egen skam.
*
Våningen är upplyst som i drömmen, som lyste själva väggarna, och fönstren är
uppslagna mot drömmens mörker, i samma mörker som j ag hej dat mig...
Jag måste ha kommit fel.
Jag ser dig dränkt i eld som drömmen om din återkomst och du sträcker dina armar
mot mig och åberopar en glädje, renande som elden och alltså större än hämnd. Och
du förstår inte varför jag tvekar, och tror att jag på något sätt älskar trappan; förstår
inte att jag inte vill inlåta mig på ockerhyror. Du begriper inte, att det gives en
väntan som är för svår att upphäva, du tycks inte fatta, att det finns dödsfall i denna
trappas krönika som inga lysande våningar kan bortförklara, att det finns
förödmjukelser som en människa väl kan försona sig med men aldrig försona, tillfogade själva
försvarslösheten — i det mörker du en gång var delaktig av, även du. Och när du
slutligen anar att jag tänker stanna här ute, ropar du till mig: har ditt högmod
ingen ände!
Om ingen annan, svarar jag ensam för denna förstuga och mitt svar är att stanna,
jag stannar i vår sak och skulle den sammanfalla med min egen, så får det inte förvilla
mig; på vilka högmods skärningspunkt skulle då ödmjukheten balansera?
Jag ger dig förlorad och fattar det outhärdliga i ett aldrig sinande grepp: en talisman
för vandringen ner mot det oundvikliga, mot detta som inte kan undvara mig.
■x-
Efter de atridiska ovädren är sommarnatten ljusare och djupare, träden säger det
till varandra, utbyter skuggor och tystnad och säger: himlen drömmer om oss, himlen
lyfter oss upp till sig och vaknar från oss, oändligt klar och oändligt hög. Han lyssnar
en stund och bestiger så världens torn. Sittande i ktoniaställning hälsar han himlen
och begrundar världen, stryker den sakta över pannan: allting stiger, säger han,
som vore det en tröst och förklaring, allting stiger —
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:00:03 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1950/0199.html
