Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Björn-Erik Höijer: Ordet och motivet. En självbetraklelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN-ERIK HÖIJER
ORDET OCH MOTIVET
En självbetraktelse
(”It’s a long long way to Tipperary ...”)
Emellertid hade jag fått till en bok av den
arten, att man ville trycka den. Det var på
våren 1940 den kom ut, ett halvt år senare
än som ursprungligen utlovats. Jag låg inkallad,
förstås, och krigade som många andra med
skrivmaskin hos kommendanten i Boden. Den
här kvällen var det min tur att invänta
kommendantens slutord för dagen, skriva, trycka
och posta fästningsordern. Jag höll just på med
någon av bilagorna, tror jag, satt och knackade
på stencilen med frikopplat färgband, precis
som vanligt, utan intresse får jag väl tillstå,
men också utan ointresse.
Plötsligt veks jag dubbel av en häftig
magsmärta och satt så en lång stund med
händerna mot buken, ur stånd att bete mig på
annat sätt. Det var en så plötslig och oväntad
situation — och jag var snart, kände jag,
alldeles grön i ansiktet av plågor. När jag förstod,
att jag var sjuk, makade jag mig in till
rytt-mästarn-adjutanten och anhöll att få gå min
väg. Sen han övervägt (ovanligt snabbt) och
insett, att han ingenting hade att vänta av mig,
skickade han i väg mig. ”Och sköt om sig väl,
f emhundranittisj u! ”
Min väg hem till kasernen gick förbi det
stora garnisonssjukhuset. Jag tänkte ett slag
på logementet, där staben höll till, tänkte på
kamraterna och sängarna och de gula, döda
skåpen — och så stapplade jag raka vägen in
till sjukhuset. Fast jag visste, att man skulle
avvisa mig; för hit in kom krigaren inte av
sig själv, hit remitterades han.
Det började lida mot kvällen. Jag gick,
fortfarande med gubbrygg, mellan snödrivor
(tycks jag minnas) och undrade mera, om man
verkligen skulle köra ut mig än vad
egentligen det var fatt med mig. Det satt bara två
eller tre sjuka i väntsalen. En syster kom genast
och frågade ut mig. Min uppsyn var väl sådan,
att hon inte ville eller vågade ta ansvaret; hon
helt enkelt kallade på doktorn. Doktorn kom
ut och kastade en hastig, smått ilsken blick på
mig. Sen sa han:
— Men herregud karl, hur är det fatt?!
Nästa minut låg jag på hans
undersöknings-bord.
Jag hade ingen feber. Blodprovet visade inga
sjukdomstecken. Jag bara låg och vred mig
som en mask och bleknade visst alltmer. I väg
till röntgen. Här gjorde man en noggrann
undersökning, lät mig ligga och pinas en halv
timme i den kalla korridoren, röntgade mig på
nytt.
Ingenting. Men alla kunde se, hur jag
plågades, ju. Man hjälpte mig av med lumpen,
drog på mig skj orta och kalsonger och stoppade
ner mig i en säng i salen den och den.
Jag låg några minuter och besinnade mig.
Vad allting är underligt, och vad allting
skiftar från stund till stund. Smärtorna tycktes
vilja domna bort. Jag tittade mig omkring. Då
hänger ett par radiolurar på sängkanten
ovanför mitt huvud.
Ja, jag knäppte på mig lurarna och sjönk
djupare ner i det rena, svala sänglinnet.
Som alla väl redan anat: det var
litteraturkrönika. Margit Abenius. Som jag drömt om
och förskjutit till hemlighetsfulla djup talade
hon bland annat om ”Grått berg”, min första
novellsamling. Jag sjönk och sjönk ner i vilan
och lättnaden och lyssnade till den
egendomliga, klara men ändå så beslöjade, varma men
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
