Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Björn-Erik Höijer: Ordet och motivet. En självbetraklelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORDET OCH MOTIVET
ändå så mognat svala stämman som om den
varit ett ljusår avlägsen. Det kändes mycket
besynnerligt och känsligt. Recensenten läste
upp några rader ur strejknovellen Konflikt
samt avslutade sin kritik med en uppmaning
till skrivaren att sovra, sovra.
Sen jag fått ifrån mig lurarna och
återhämtat mig från den svindlande känslan av att
på något vis ha trätt ut ur den meningslösa
obefintligheten (anonymiteten) in i ett
sammanhang av sådan vikt och innehållande
sådana möjligheter, att jag helt enkelt inte vågade
skruva upp dem till högre ljudstyrka än ppp
— pianopianissimo — sen jag fått mig själv
att svära på, att inte alltsammans var en dröm,
gav jag efter för två andra sinnesrörelser. När
den ena var överstökad, lutade jag mig nöjd
och trygg mot den andra, som var en rent
dval-lik sömn.
Magsmärtorna hade försvunnit och kom inte
mera tillbaka.
”Sovra, sovra!”
Antagligen gällde uppmaningen enbart
språket, kan man tro, när man vet vilket värde
recensenten sätter på den fridegårdska prosan.
Jag erinrar mig händelsen nu, när jag granskar
min nuvarande uppfattning om hur en prosa
kanske bör vara beskaffad. Då böjde jag mig
helt för tankegången och gjorde den i
fortsättningen till ett samvete, som inte alltid var
så lätt att tillfredsställa. När jag nu läser
igenom det stycke recensenten anförde, finner jag,
att hon i mitt speciella fall kanske kom att
göra en felaktig formulering. Det gällde
nämligen inte så mycket att sovra som att finna de
rätta orden.
Låt mig ta detta påstående till utgångspunkt
för fortsättningen.
En skrivare med riktigt ärende har väl en
grundupplevelse som han vill utreda och som
är den egentliga pådrivaren i hans ofta
slitsamma jobb. Detta gäller såväl dramatikern
som prosaisten och poeten. Grundmotivet kan
väl vara av två huvudslag, dels en direkt ani-
mal upplevelse av en viss, mer eller mindre
sammansatt, bister verklighet (eller aftonstilla,
skenbart händelselös verklighet), dels den
sortens vitt skiftande upplevelse av tingen som man
nog kunde sammanfatta såsom bokupplevelse.
Den ena arten såväl som den andra kan bränna
dig till vanvett — eller redogörelse.
Naturligtvis är den direkta
verklighetsupp-levelsen jämbördig med bokupplevelsen som
pådrivare av dikt och konst. Jag kan inte tro
annat. Det har därför pinat mig en smula att
se, hur man under sista decenniet haussat
bokupplevelsen — men det var detsamma.
Det gäller nu för var och en med ett sådant,
till skrivande manande motiv att finna de rätta
orden och den rätta uttrycksformen.
Granskar man själva upplevelsefenomenet
aldrig så lite, finner man strax hur
förutsättningarna alltifrån början skiljer sig ut till det
särskilda och enskilda. Egentligen är våra
resurser för att uppfatta verkligheten omkring
oss synnerligen begränsade, för det första. Våra
sinnen är så bristfälliga, vi förmår inte
betrakta ens det ringaste skeende utan att skapa
in vår egen lilla personlighet däri. Vad jag
ser och uppfattar som verklighet är i själva
verket endast en ringa aspekt av någonting
mycket stort och mycket invecklat.
Förhållandet kan föra oss på fall, något som på ett
gripande sätt demonstreras av Papini i hans
självbiografi ”En färdig man”. Vid ett tillfälle
hade han kommit så långt ut på det sluttande
(tanke-) planet, att han menade att världens
existens överhuvud berodde på honom själv:
genom att blunda förintade han ju hela
universum! Sanningen i denna absurda osanning är
rentutav underbar.
Universums ansikte är i hög grad beroende
av mitt, åskådarens, ansikte.
Verkligheten strömmar emot mig. Jag tar
emot med alla mina sinnen — och gör om den.
Endast genom att utesluta mig själv (vilket är
omöjligt) kunde jag ha en chans att uppnå en
sann uppfattning av tingen utanför mig.
Verklighet borde alltså betyda: verklighetens
budskap silat genom min bristfällighet. Vad som
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
