Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Georg Svensson: Kring ett förlagsjubileum - Holger Ahlenius: Förtydligande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
på en uppgörelse, om blott denna fyllde de
affärsmässiga kraven. Den ena norska trevaren efter den
andra, med William Nygaard, ägaren av det största
självständiga norska förlaget, Aschehoug & Co, som
primus motor, diskuterades utan att parterna kunde
enas.
De som slutligen genomförde frigörelsen var de
ledande männen i det norska Gyldendal, som från 1922
arbetade som ett självständigt företag men med danskt
kapital. För att lösa in kapitalet krävdes stora pengar,
över två millioner, varav 1 200 000 skulle betalas
kontant. En aktieteckning på bred basis sattes i gång men
den gick trögt eftersom de flesta utanför den inre
kretsen inte trodde att förlaget skulle kunna stå på
egna ben med en så kraftig ekonomisk
utgångsbelast-ning. Situationen komplicerades av att Gyldendal vid
denna tid låg i en förbittrad strid med bokhandlarna.
Anledningen till konflikten var att förlaget i likhet
med det danska Gyldendal hade upprättat egna
åter-försäljningsställen vid sidan om boklådorna och att
den norska bokhandelsorganisationen hade vägrat att
uppta förlaget som medlem med anledning av att det
var danskägt. Konflikten ledde slutligen till att
bokhandlarna bojkottade Gyldendals böcker, som de
visserligen saluförde men vägrade att skylta med på
disken och i fönstret. Det var inte lätt att hos
allmänheten vinna förtroende för ett företag som bokhandeln
gjorde allt för att framställa i så suspekt dager som
möjligt. För att aktieteckningen skulle nå målet måste
först bojkotten hävas och när ingenting annat hjälpte
mobiliserade männen i Gyldendal pressen som under
hot om en landsomfattande kampanj framtvingade en
förlikning mellan förlaget och bokhandeln. Man hade
då fyra månader på sig men ännu när blott två återstod
fattades 600 000 kronor. Först sedan pressen med stora
upprop gjort aktieteckningen till en formlig
folkrörelse kom pengarna in, de sista 26 000 på nyårsafton,
fristens sista dag. Då hade alltså äntligen de norska
diktarna kommit hem till Norge och blivit hela folkets
egendom i egentligaste bemärkelse.
Om denna spännande transaktion har chefen för
Gyldendal Norsk Forlag, Harald Grieg, skrivit en bok,
”Hjem til Norge”, som blev färdig till jubileet. Den
är tryckt som manuskript i 2 000 ex. och sålunda inte
tillgänglig i bokhandeln. Det är skada, ty det är en
mycket bra bok. Den behandlar hela förhistorien till
friköpet. Grieg kom som ung journalist till förlaget
1921 och deltog alltså intensivt i själva slutstriden.
Där har han sina egna erinringar att stödja sig på; vad
som tidigare skedde har han rekonstruerat med hjälp
av brev, pressklipp och andras vittnesmål. Det har
blivit ett aktstycke på nära trehundra sidor men man har
sannerligen inte tråkigt under läsningen. Det är ett
ovanligt fängslande stycke affärshistoria Grieg haft att
berätta och därtill kommer att han skriver
utomordentligt väl: klart och övertygande, med nästan episk fläkt
över sidorna. Han påbörjade redogörelsen 1941 medan
han satt på Mpllergaten 19 som ett kapitel av sina
memoarer. Man får verkligen hoppas att dessa
memoarer inte stannar vid detta fragment. Griegs roll i norskt
kulturliv, speciellt då litteratur och teater, har varit en
av de centrala, stoff har han i övermått och därtill vad
som är sällsyntare: förmåga att berätta.
I väntan på självporträttet får vi nöja oss med den
”Festskrift till Harald Grieg” som gavs ut till jubileet.
Den är nu också något särdeles, en monumental volym,
tryckt med den frasfria gedigenhet som norrmännen
kan utveckla vid sådana här tillfällen. Att föremålet
är värdigt denna mäktiga gedigenhet framgår med all
tydlighet av bidragen, hos vilka serviliteten och den
fadda festretoriken lyser med sin frånvaro. De
närmaste medhjälparna inom förlaget, författarna,
konstnärerna, grannlandskollegerna, vännerna runt hela
Skandinavien, står bakom denna hyllning Två
tredjedelar av bidragen riktar sig mer eller mindre direkt
till förläggaren, resten handlar om annat och som
avslutning är införd en monografi över Harald Griegs
morfar, Ole Vollan.
Det finns mycket intressant och roligt att hämta ur
denna foliant. Styrelsekamraten Francis Bull skriver
om Griegs heroiska insats i striden om Nationaltheatret
1941 då tyskarna försökte böja teaterstyrelsen efter
sin vilja. Grieg sökte i det längsta genom passivt
motstånd rädda nationalscenens oberoende men när det
inte gick valde han att hellre gå i fängelse än att
frivilligt överlämna sin institution. Harry Fett har
levererat en sannskyldig miniatyrmonografi över Harald
Grieg och Sigurd Hoel bidrar med ett sj älvironiskt
memoarkapitel från tiden innan han och Grieg ännu
inlett sitt fruktbärande samarbete i förlaget. När detta
samarbete sedan kom i gång resulterade det bl.a. i
den av Hoel redigerade gula serien. Om denna
utomordentligt framsynt skötta, exklusiva bokserie skriver
Tom Kristensen hänfört och friskt värderande. Gunnar
Larsen skildrar Grieg intime på sitt landsställe i Portör
ute vid havsbandet och Trygve Width berättar om hans
journalisttid i Tidens Tegn. Ett av de längsta bidragen
är bokhandlar Knud Lassens genomgång av
Gyldendals utgivning rent siffermässigt under de tjugufem
åren, det har blivit ett värdefullt stycke
bokhandelshistoria. Bokens allmänna avdelning innehåller bl.a.
en stor och lärd uppsats av Arne Holtsmark om den
norska teaterns upprinnelse i hednatidens och
medeltidens ”lek och skämt” av skalder, lekare och
gycklare samt i danslekar och mimiska upptåg, vidare en
Wergelandsstudie av Otto Lous Mohr och en förälskad
betraktelse över Kai Nielsens skulptur ”Ärhuspiken”
av Gabriel Scott.
Förlagets egen festskrift, ”Gyldendal Norsk Forlag
25 år” har fått formen av en bokfilm av samma typ som
den varmed Bonniers 1937 firade sitt 100-årsjubileum.
Det är alltså en diger lunta med presentationer i bild
och text av förlagets lokaler och personal, dess ledande
författare, såväl norska som utländska, dess klassiker
och otroligt framgångsrika bokserier av alla de slag.
Reproduktioner av bokomslag och manuskriptsidor
bidrar till att göra krönikan till en levande rapsodi över
en tämligen exempellöst framgångsrik
förlagsverksamhet. Visserligen gjorde Gyldendal Norsk Forlag tack
vare sitt innehav av de ovärderliga danska kontrakten
med de stora norska diktarna, främst då Ibsen,
Björnson, Kielland, Lie och Hamsun, en flygande start, men
det är ändå beundransvärt hur mycket det hunnit med
på dessa tjugufem år. Man frågar sig med lätt oro hur
förlagets 50- och 100-årspublikationer skall se ut.
Georg Svensson
FÖRTYDLIGANDE
Till min stora och uppriktiga ledsnad har jag
erfarit, att vissa formuleringar i min recension av Amelie
Posses senaste bok har givit upphov till missförstånd.
De tre viktiga huvudfrågor, som jag där tillåtit mig att
lämna öppna — och detta därför att jag på andra, för
mig kontrollerbara områden kunnat iakttaga en del
smärre sak- och tryckfel, som lär vara rättade i en
senare upplaga — innebar inte några anklagelser mot
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
