Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Hugo Kamras: Giraudoux 1950
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGO KAMRAS
GIRAUDOUX 1950
i
När Jean Giraudoux år 1944 dog vid 61
års ålder hade hans rykte som författare redan
i många år bländat den litterära publiken.
Hans romaner på 20-talet hade visserligen
bara nått ut till en liten krets, men sen han
år 1928 med ”Siegfried” framgångsrikt
debuterat som dramatiker blev han med ett slag
mannen för dagen, och sporrad av denna succés
skrev han under 30-talet en hel rad pjäser som
tjusade den generation som då var ung.
Giraudoux var utan tvivel något av en Aladdin, en
slösande och improviserande natur, och man
har intrycket att när han sträckte ut turbanen
så föll det mesta honom till; bara det att han
kom att lämna den första versionen av sin
debutpjäs till Louis Jouvet för genomläsning
var ett lyckokast, ty därmed inleddes deras
långa och fruktbara samarbete som redan
tillhör fransk teaterhistoria. Det är nämligen långt
ifrån säkert att Giraudoux’ pjäser, som är
ojämna och har iögonenfallande svagheter,
skulle ha gjort samma verkan på scenen utan
Jouvets hjälp; Giraudoux har själv i ett av
sina teaterföredrag hyllat regissören, le metteur
en scéne, som tiljans verklige trollkarl och ställt
Jouvet vid sidan av Thalia som den
dramatiske författarens musa.
Det är säkert inte för mycket sagt, att det
var Jouvet som kom Giraudoux att ge sitt bästa
som diktare. De flesta bedömare är numera
ense om att Giraudoux’ romaner i det närmaste
är oläsliga — som romaner. Naturligtvis finns
det i dem partier av kvickhet och intelligens
(och i ett par fall har de också värde som
samtidsskildringar), men Giraudoux bryr sig
inte om att hålla fast en bestämd tråd utan
hänger sig åt sin till synes aldrig sinande
kon-versationstalang med dess slingrande
nyckfullhet; de långa beskrivningarna blir onödigt
tröt
tande och bristen på gestaltskapande förmåga
är generande. Man skulle alltså kunna säga,
att romanförfattaren Giraudoux valt en form
som föga passade för hans begåvning (i grund
och botten en essayistisk begåvning, som
Co-lette skarpsynt framhållit), och när han därför
gick över till att skriva pjäser för Jouvet
tvingades han att råda bot för sin största
svaghet, oförmågan till koncentration. På scenen
gick det inte an att ta med en massa
ovidkommande, där gällde det att skära bort och forma
till fasthet, att inte bara låta sig inspirera av
den verbala lättheten utan i möjligaste mån
inskränka sig till det som kunde väntas gå
över rampen och träffa.
Det var en nyttig skola, och här har Jouvet
övat ett inflytande som Giraudoux utan knot
böjde sig för. Redan ”Siegfried”, som ju
ursprungligen bygger på en vidlyftig roman,
”Siegfried et le Limousin” (1922), undergick
en ordentlig omarbetning, innan den
presenterades för publiken — en variant som häromåret
publicerades visar på hur många punkter
pjäsen skars ned — och alla senare stycken kom
till på så sätt, att Giraudoux i samråd med
Jouvet gjorde en mängd ändringar under
repetitionernas gång. Vad Giraudoux i sitt föredrag
säger om iscensättaren i allmänhet gäller om
Jouvet i synnerhet: ”Regissören är alltså
oändligt mer kompetent än författaren att anpassa
pjäsen efter teaterns möjligheter för att säkra
en framgång. Han har framför författaren
fördelen att utan svaghet kunna lägga pjäsen på
Prokrustesbädden för att amputera eller
förlänga den. Författaren lider då man beskär
hans text, till och med då det gäller de mest
anemiska partierna, ja också de som är föga
karakteristiska för honom. Regissören däremot
kan konsten att med största kallblodighet
277
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
