Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Hugo Kamras: Giraudoux 1950
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGO KAMRAS
skära i levern och i själva hjärtat. Axiomet
enligt vilket man måste avlägsna varje
anförvant från en operation borde vara maning nog
för författaren att om han är en smula
förståndig hålla sig borta från repetitionerna. Om
man kan avlägsna patienten själv från
operationssalen, vilken verklig succés!”
(”Littéra-ture”, 1941, s. 269.) Inte tu tal om att Jouvet
fick riklig användning för sin kallblodighet när
det gällde en författare med Giraudoux’
ordrikedom och oupphörliga associationer som
förde med sig distraherande sidomotiv, men
åtminstone vid läsningen av pjäserna tröttas
man fortfarande av en del löslighet och
onödigt kallprat.
Giraudoux’ svaghet hänger emellertid nära
samman med hans styrka som författare. Han
ansåg att stilen var det viktigaste för en
skribent, och med stilen ville han främst väcka
stämning, suggerera och tjusa. I en liten
charm-full enaktare från 1937, ”L’Impromptu de
Paris” (ett slags motsvarighet till Moliéres
berömda ”L’Impromptu de Versailles”) som
framställer en repetition med Jouvets
teatertrupp talar författaren tydligt i egen sak när han
drar en lans för ”litterära” pjäser, som har
språket som sitt förnämsta verkningsmedel när
det gäller att skapa atmosfär och påverka
inbillningen hos åskådaren. Det är inte förståndet
som ska nås utan känslolivet, och därvidlag
är det själva texten som ska åstadkomma ruset
enligt Giraudoux’ poetik. ”Le mot comporte
tout”, heter det, och därmed får i sj älva verket
ordbesvärj aren en lika viktig roll vid teatern
som regissören.
Det är en övertro på ordets magi, som
Giraudoux i viss mån övertagit från tyska
romantiker som Novalis, Jean-Paul Richter,
Chamisso och andra, som han gjorde sig
förtrogen med under sin ungdoms studievistelser
i Tyskland. Han ville i första hand vara
stil-tjusare, och hans allmänt omvittnade
begåvning att konversera predestinerade honom att
bli något av en sådan. Paul Morand, som hade
honom till informator i filosofi i Munchen och
som sen blev en av hans intimaste vänner,
beklagar att han nu efteråt har så lite kvar i
minnet av Giraudoux’ förtrollande konversation,
vars teknik han emellertid karakteriserar
utomordentligt då han säger: ”Han älskade att
berätta graciösa och roliga anekdoter och tog
god tid på sig; han var långsam att komma
i gång, liksom pianisterna preludierar innan
de börjar med det stora numret.” Precis så
gick det också till när Giraudoux skrev sina
romaner eller sina pjäser, där tröga och
omständliga partier plötsligt ger plats för lysande
skildrade episoder eller gnistrande kvicka
dialoger, och även vid läsningen av Giraudoux
ertappar man sig med att inte komma ihåg så
värst mycket efteråt; i bästa fall stannar det
kvar en stämning, en ton, en eller annan replik.
Morands utsaga förefaller mig i sin
oavsiktlighet ganska avslöjande.
Med denna improviserande teknik skapade
Giraudoux sin egenartade stil, som t. o. m.
gett upphov till en ny term, giralducien; han
skrev snabbt, under de pauser som hans
diplomatiska tjänst gav honom, och när han började
fylla de första arken hade han ingen plan klar
för sig utan lät det ena ordet ge det andra;
Giraudoux litade helt på sin förmåga att kunna
skriva, att ryckas med av den språkliga
fantasin. Det är en stil som lever på sina
skiftningar och sin förmåga till suggestion; den
böljar fram i ett oändligt flöde, i vilket
skaldens stämningar speglar sig i otaliga fasetter.
Med sina syntaktiska egendomligheter och
verbala överraskningar kan den bli lätt
mystifie-rande, och med sina uppstaplade metaforer och
speciella vändningar har den lätt för att verka
maniererad. Men den kan samtidigt få det att
skimra av fjärilslätt poesi och le av gäckande
ironi. Svårast blir Giraudoux när han faller
in i dessa tirader som man är rädd aldrig ska
ta slut.
Det kan bli en vältalighet för dess egen skull,
eftersom orden aldrig lämnade Giraudoux i
sticket. Han låter själv en av personerna i
pjäsen ”Intermezzo” (1933) så utmärkt säga det:
”Ja. Jag talar väl då jag har någonting att
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
