Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - T. S. Eliot: Versdramats mål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T. S. ELIOT
VERSDRAMATS MÅL
Ett sällskap sådant som the Poets’ Theatre
Guild har flera sinsemellan avhängiga syften.
Genom att sammanföra av versdramat
intresserade skall det bidra till att skola både
författare och publik. Det är inte bara en fråga
om att skaffa publik till poeternas versdramer
eller att skaffa publiken poeter. Enligt min
mening befinner sig ännu bägge det moderna
versdramats intressenter, publiken och
dramatikerna, i utveckling, och det ankommer i lika
stor utsträckning på publiken att skola
poeterna som på poeterna att skola publiken. Ty
det moderna versdramat är ännu på
experimentstadiet. Jag tror inte, att det finns någon
lyriker som i dag skriver för teatern som kan
känna sig säker på att han arbetar med den
rätta formen, det rätta idiomet, det rätta
omfånget för mänskliga känslor och erfarenheter.
I varje pjäs prövar man följaktligen något som
är litet annorlunda. Två skådespel av en
verklig diktare försöker aldrig uppnå ett och
detsamma och två skalder försöker heller aldrig
uppnå ett och detsamma. För närvarande går
var och en sina egna vägar. Och om
skådespelen är varandra så olika, hur kan vi då
vänta att någon publik skall kunna utforma
bestämda och riktiga omdömen?
Åtskilligt av det arbete som måste uträttas
av, låt oss säga den kommande generationen
gäller skolningen av det kritiska omdömet hos
både författaren och publiken — för att nu
inte nämna behovet att skola professionella
kritiker åt versdramat, ty för närvarande är
det ytterst få teaterkritiker som är speciellt
rustade för denna uppgift. Jag skulle
följaktligen tro att det vore mycket värdefullt med
diskussioner, där författare lika väl som
enskilda åhörare kunde deltaga. Vid dessa
diskussioner skulle man, bl. a. genom jämförelse
mellan olika verk av samma författare och
mellan verk av olika författare kunna komma
fram till några slutsatser om vilka uppgifter
dagens versdramatiker bör försöka sig på
och hur han bör gå till väga. Jag har
antecknat några synpunkter, som endast antyder
något om vad slags mål jag själv har föresatt
mig. Jag påstår inte att varje versdramatiker
bör fatta sitt problem på samma sätt: jag
skulle bara tro att om andra vill göra något
liknande, skall vi kanske omsider kunna
frilägga de rätta målen och kriterierna. Om vi
kan få geniala författare — och jag förmodar
att vi hoppas det — behöver vi inte befara
enformighet och brist på omväxling. Jag
eftersträvar endast att man — inte i vår tid utan i
nästa generation, den som skall draga nytta av
våra mödor — skall uppleva en tid då dramat
skall ha samma kraftfulla självfallenhet som
dramat på Elisabets och Jakob den förstes tid
eller i sextonhundratalets Frankrike.
Jag anser alltså för det första att versdramat
måste våga sig på den djärvaste av alla
uppgifter och avstå från varje tillfällig fördel som
kan vinnas genom att låta hygglig poesi ersätta
vad som brister i dramatisk kvalitet. För egen
del har jag särskilt sökt komma undan kören.
Jag tror att det var två motiv, som drev mig
att göra så mycket av kören i ”Mordet i
katedralen”. För det första var problemet något
magert och konflikten mellan personerna
ganska enkel. Jag behövde därför något som
gjorde skådespelet fylligare. För det andra var
jag säker på min förmåga att skriva sådan
vers och osäker på min förmåga att handskas
med dialogen. Därför hoppades jag att
kör-effekterna skulle maskera vad som brast i
egentlig dramatisk handling. Denna plan
misslyckades inte helt. I mitt andra skådespel
336
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
