Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - T. S. Eliot: Versdramats mål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERSDRAMATS MÅL
minskade jag körens andel till köravsnitt med
personer, som även spelade sj älvständiga roller
i skådespelet. Och nu har jag skrivit ett
versdrama utan kör av något slag.
Därmed är inte sagt att jag tror att jag har
lyckats. Graden av framgång eller
misslyckande skall utrönas senare, och på sin höjd
hoppas jag att jag gjort framsteg. Jag säger
heller ingenting om det relativa värdet för vår
tid av dramer med eller utan kör. Kanske skall
vi till slut finna att vi behöver kören. Men
min egen instinkt säger mig, att jag först
måste lära mig att reda mig utan den. Och om
jag sedan åter behöver använda den, så skall
jag åtminstone veta med mig att jag gör det
av giltig anledning och inte utnyttjar ett
poetiskt stöd.
För det andra vill jag endast skriva
samtids-dramer. Åtminstone för mig skulle ett
skådespel förlagt till det förflutna eller till en
uppdiktad plats eller tid utgöra ett försök att
komma ifrån den omedelbara uppgiften. Här
vill jag än en gång erinra om att jag sysslar
med mitt personliga problem. Och här kan j ag
återigen inte se något skäl att förmoda, att
versdramat behöver begränsa sig mera än
prosadramat i detta avseende. Men j ag tror att
om versdramat skall skaffa sig en ställning
igen, efter trehundra år, får det lov att visa
att det kan ta itu med vad som tycks vara det
mest motspänstiga av stoff — en intrig med
samtidsmänniskor, sådana som de män och
kvinnor vi känner, i de vanliga kläder som
de bär i dag, i samma trassligheter, konflikter
och missförstånd som vi och våra bekanta
invecklas i — och detta utan att ge ifrån sig
en rad, som inte är relevant för situationen,
stämningen och den dramatiska handlingen.
Ty det är nödvändigt att visa att
versdramat kan ta itu med samma stoff som
prosadramat. Och till dess vi har kommit underfund
med om detta kan göras med framgång
begränsar vi oss i förväg, om vi inskränker oss
till ämnen, som brukar anses lämpade för
versen — och som följ aktligen, enligt vad maj
ori-teten av teaterbesökarna anser, är mindre
betydelsefulla och mindre intressanta än
prosadramats ämnen. Men, frågar man kanske, om
detta är vårt mål, vad vinner vi då med att
skriva på vers i stället för på prosa? Varför
underkastar vi oss allt detta besvär och ökar
svårigheterna för både skådespelare och publik
genom att säga på vers vad som kan sägas
lika bra på prosa?
Ja, svaret är naturligtvis att vi också måste
visa att det inte kan sägas lika bra på prosa.
Rätt mycket, ibland det mesta, i det slags
versdrama jag tänker mig, kunde, om det isoleras
från resten av stycket, likaväl sägas på prosa.
Det gäller de mindre intensiva partierna, de
som sysslar med alldagligheter. Jag vill till
och med påstå att versen i dessa partier i ett
sådant skådespel skall vara omärklig —
publiken skall inte vara medveten om olikheten med
prosan. Men här skall versens ändamål vara
att omedvetet verka på åhöraren så att han
tänker och känner i de rytmer, som poeten
tvingar på honom, utan att han är på det klara
med vad dessa rytmer åstadkommer. Rytmerna
skall hela tiden förbereda åhörarens öra för
de laddade ögonblick, då känslostegringen hos
en person i skådespelet kan förmodas höja
honom från hans vanliga tal, tills åhöraren
känner, inte att skådespelarna läser vers, utan
att personerna i skådespelet lyfts till poesi. Ty
ett förstklassigt versdrama skall verka så, att
det får oss att tro att det finns ögonblick i
livet då poesin är vardagsmänniskans naturliga
uttrycksform. Jag vill i själva verket påstå att
poesin skall vara normen för det dramatiska
uttrycket och att poesin har större möjlighet
att anpassa sig efter prosans
användningsområden än prosan har att fylla poesins
funktion. Vi måste visa att om versdramat har en
begränsad räckvidd, så har prosadramat en
ännu mera begränsad, och att vi utan
versdramat är avstängda från att på scenen
uttrycka några av de mest intensiva och subtila
arterna av upplevelse.
Några av vår tids versdramer — och flera
av de intressantaste — har använt en
blandning av poesi och prosa. Med undantag för
2 BLM 1950 V
337
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
