Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Maud Reuterswärd: Hohe Ufer. Novelldebut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Novelldebut
MAUD REUTERSWÄRD
HOHE UFER
Jag är tillbaka efter tolv år. Gräset vid Hohe
Ufer är gult och strävt. Vinden från havet har
gj ort det tovigt. Och från havet kommer också
dimman, som lindar sig kring mina fotleder i
isiga slingor av fuktig sälta. Jag är tillbaka och
sitter i gräset och vevar långsamt upp en lina,
tvinnad av år, grå av förvirring, gula av
förälskelse, blå år av längtan och det blir ett
nystan av minnen, lika sträva som gräset, kantiga
som stenarna på stranden, isiga som dimman
från havet. Och nästa gång havet slungar sig
mot klippan i vild maktlöshet, griper det tag
i mitt nystan, där jag lagt det. Suger det intill
sig, omgärdar det med vresigt skum och tvingar
det med sig.
Jag vet när det började. Det var en sommar
för tolv år sen. Gräset på Hohe Ufer var
övermodigt i sin saftiga grönska. Det bugade, det
bockade och böj de sig för våra fötter och riste
av glädje, när vi la oss ner i det. Adis
hårslingor flätade sig med gräset. Han låg med
armarna under huvudet och såg upp mot
himlen. Han sträckte på sig, hans kropp blev en
båge över marken, han tog spj ärn med hälarna
och slappnade av. Jag la mig bredvid på magen
och plockade fram lexikon, min skrivbok och
min grammatik och lät Caesar föra sitt krig i
Gallien, knaggligt och utan spår av vettig
strategi. Vi översatte latinstilar för min svenska
Hermodskurs. Adi rullade över på magen och
hasade sig på armbågen närmre min plats och
när jag vände på mig var hans huvud tätt
intill mitt. Blont som en solskärva, svarta
strim-miga ögon och vita, bitska tänder.
— Mänskor luktar så gott av sol och huden
får som en liten gård av intensiv värme
omkring sig, sa han, och kupade händerna över
min rygg, böjde sig ner och drog in ett
andetag. Han lät sin hand följ a min ryggs skåra upp
mot nackfästet, förde undan mitt hår och mot
min hals gned han sitt ansikte sakta. Åter och
åter. Han lät sin näsa och solheta panna vila
mot min rygg, innan han reste sig. Tog sin
skjorta, knöt den om halsen och småsprang
nerför slänten. Gräset delade sig för hans ben,
men slöt sig strax igen och bildade mur för
mina steg.
Vi träffades inte före kvällsvarden. Barbara
och Isa hade blivit bjudna till Kurhaus på
kvällen och skulle byta om direkt efter disken.
Skratten kvillrade från småbarnen och
Christ-opher slogs med Adi om salladsresterna. Och
bredvid mig satt Alfred målare och kisade med
ögonen.
— Du är tyst. Kom in i ateljén sen, så ska vi
dricka ett glas vin och talas vid du och j ag. —
Men Dole, hans hustru, log milt överseende
och sa, att när man är sjutton år och långt
hemifrån har man rätt att vara tyst ibland.
— Följ med flickorna till Kurhaus så går
det kanske över. —
Vi dukade ut. Jag la lockar åt Barbara,
lånade läppstift åt Isa och gick småningom
över till sovhuset. Drog av solklänningen, drev
håret från nacken, och följde med
fingertopparna halsens kurva ned mot bröstet.
Kurhaus var glest besatt, när vi kom och j ag
fick spela ping-pong med Erika och hennes
Peter på verandan en stund innan dansen
började. När det sen kom mer folk och Isa och
Barbara kavade i väg över golvet i en slags
trottig halvdans gick jag nerför backen, över
ängen, där vi brukade spela Faustball på
dagarna, över den stretiga sandryggen ner till
havet, där långa rytmiska vågor sög sig upp,
slickade stenarna lena och drog sig ut mot
djupet igen. Sanden var fortfarande ljum.
Musiken från Kurhaus silade genom gräset och
341
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
