Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Maud Reuterswärd: Hohe Ufer. Novelldebut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAUD REUTERSWÄRD
jag la mig ner och tänkte, jag tänkte nog inte
alls för resten, bara kände och åter strök jag
håret från halsen så nacken blev fri och
stenarna gjorde märken i huden. Torra, vita
sandkorn rann ner innanför klänningen som
en rännil. Sen somnade j ag. Vaknade och
vankade hemåt till sovstugan.
Det var hett dan därpå. Alfred och Dole sa
att vi skulle göra en utflykt. Efter middagen
var det Adis och min tur att diska. Dole gjorde
ordning matsäck. Barbara och Isa provade
varandras stranddräkter. Alfred pysslade med
målarskrinet. Utanför köket fanns en liten gård
omgärdad av en tegelmur, det låg
skifferplattor på marken och i ett hörn växte
kryddväxter. Mittpå gården stod ett stenbord, där
vi stod och diskade och det fanns en brunn där
också. Kring den klängde egendomliga dubbla
gråskära rosor i klasar. De doftade tungt och
söta, loja vågor av rosenblom gungade i luften
alltid i jämnhöjd med mitt ansikte. Vi diskade
långsamt. Adi torkade. När allt var klart kom
han mot mig med traven av rena tallrikar och
la dem tillbaka i baljans simmiga vatten. Och
än en gång förde jag borsten över den matta
blå ytan, doppade dem i det svala skölj vattnet
och såg från sidan Adi svepa in dem i den
fuktiga handduken. Barbara stod i
dörröppningen och förmanade oss att skynda på.
— Vi kommer efter sen när vi blir färdiga,
sa Adi. — Far före ni. Ja, vi vet hur vi ska
fara. Så och så, ta av där och där, sen åt
vänster och så rakt fram.
Huset blev tomt. Vi plockade in porslinet i
skåpet. La silvret i lådorna. Ordentligt i rader.
Spolade stenbordet. Vräkte ut vattnet. Vi
torkade golvet i köket, vi torkade golven i
sovrummen på nedre botten, bytte vatten på
blommorna i vardagsrummet, vi hällde upp grädde
åt katten, vi skakade dukar och dammade. Och
vi var alldeles tysta.
Det var ett vindsrum. Man kunde inte stå
rak där inne. Överdraget på sängen var rutigt,
det var svart och brunt med gula tunna ränder,
som lyste. Sängen var inte bred och hettan låg
som ett fuktigt skynke kring våra ansikten och
i halvdunklet lekte dåsiga insekter. Vi låg i det
dallrande dunklet, tätt intill varandra utan att
tala och vi visste med en gång båda två. Tänk
vad man har mycket till skänks — handen som
vet och finner, läpparnas lek och letan och
mjuka mål, kroppens rytm, som aldrig
repeteras. Adis hår svepte över mitt ansikte.
När man vaknar är det smärtsamt krampaktigt
utan återvändo och vi dalade ner i varandras
djup. Och då och då spände vinden från havet
gardinen i en viljelös båge, puffade kraftlöst
in tångånga och saltluft, tröttnade och lät den
vita väven slaknande glida tillbaka mot väggen.
Flugorna dansade menlöst kring lampan och
viskande små ord om intet tillrade fram och
åter över våra läppar. Vi lånade varandras
språk, tungor och andedräkt. Vi flätade våra
ben i ett mönster och låste med våra händer
ut yttervärlden.
Dole kom hem. Hon stod i dörren. Men då
låg vi skavfots och talade om räkfiske. Man
gör det när man är femton år och sjutton. Dole
talade om att det var jag som var sjutton år.
Och Adi femton.
Jag la mig tidigt den kvällen och Adi fick
skala potatis hela den veckan. Alfred bad mig
då och då komma in i ateljén, dricka ett glas
och berätta om mina bekymmer och Dole
följde oss forskande med blicken. Barbara och
Isa speglade sig och varandra. Småbarnen
spelade bortscha och gräset på Hohe Ufer bar
märken efter våra kroppar. Vi hade bara en
vecka på oss.
Vi plockade stenar på stranden sista dagen.
Jag hade klänning och fick kavla upp den i
byxornas resår. Gymnastikskorna stack vi in
i Adis bälte. Vi vadade i vattnet. Jag vet, det
är egentligen ingenting mer att berätta. Man
går i vatten, man plockar stenar, som ligger
inbäddade i havets refflade matta, man säger
ord som ingenting innehåller men ändå
betyder allt och man låter fingrarna sökande plöja
fåror i vattnet, medan solen steker och vinden
letar nya gropar att virvla runt i. Himlens blå
går över i grått och man finner inga stenar
mer, inte heller några ord. Och när två timmar
342
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
