Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Sivar Arnér: Den bleka våren. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN BLEKA VÅREN
— Nej. För hade hon träffat er sedan, så
hade hon säkert aldrig gjort det.
Han tittade upp på Bernhard och tog
långsamt sin klocka.
— Hon talade om er så besynnerligt ofta,
sa han. Vad hade ni egentligen gjort med
henne?
Han väntade sig ju knappast att få något
svar. Han såg sig om på alla de tickande
vägguren, och gick.
Nu kunde Bernhard alltså veta vad som hade
hänt med henne. Hon hade blivit förtvivlad
över att ha misslyckats med Edvard. Mest hade
hon misslyckats just den kvällen hon som bäst
ville försöka. Ängesten hade ansatt henne att
hon aldrig nånsin skulle kunna leva så som
hon ändå hade grunden i sig till. Hon hade
åkt hem, suttit på sitt rum, inte ens kunnat
grubbla, kommit fram till gränsen för det hon
kunde uthärda.
Men värst av allt, hade hon tänkt: den ende
som hon räknade som sin vän, hade övergett
henne. Så hade hon uppfattat hans beteende.
”Stöter du bort mig?” ”Du säger det, som om
du ville bli av med mig.”
Ja, du ska få bli av med mig! Ni ska alla
få bli av med mig!
Hennes tinning, den som hade varit finådrad
och spröd, på den tiden när den ännu var en
människas tinning!
Men efter hand förstod han mer än så, och
han kunde lätta på sin skuldkänsla.
Hon hade dödat sig i något slags extas. Hon
gjorde slut på sitt liv, men inte bara i förtvivlan
och övergivenhet. Hon förnekade inte sitt liv
utan gjorde det färdigt. Sådant som det nu
hade blivit, hade hon att välja mellan
förstel-ning och söndersprängning. Hon hade tänkt,
han hade ännu mera tänkt, att någon lyckligare
möjlighet skulle finnas. Men det var fel, och
då återstod för henne att gå till slut i de spår
som hon hade. Våren kom. Hon hade hatat
den för att den inte var stark nog att göra
underverk med henne. Men till sist hade hon
insett vad den innebar för henne. Och
någonting i henne, bortanför hennes fega och
uppfostrade medvetenhet, hade gjort vad som
skulle göras.
Han hade hjälpt henne ett stycke på väg,
han ångrade sig inte.
Nu älskade han henne. Han märkte fysiskt
tydligt, hur hans kropp sträckte sig emot
henne, ut mot hans föreställningar om henne,
hans minnen av henne, den del av natten där
ute som var hon. Där fanns hennes spensliga
axlar. Moduleringen och rytmen i hennes röst
fanns bevarad där ute. Där fanns också
hennes missmod, hennes lågmälta sätt att klaga
— han älskade också dem.
Marsnatt, blåsig och molnfri. Halvmånen la
en bred gata över vattnet, det syntes som om
sjön höll på att tömmas; ideligen strömmade
nytt vatten dit, men hur länge skulle det räcka?
Fyren blinkade i ett, som om den inte visste
om den ville vara tänd eller släckt. Himlen
var gles på stjärnor, de svaga hade slocknat i
blåsten, men de största lyste så mycket klarare.
419
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
