Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Sivar Arnér: Den bleka våren. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIVAR ARNÉR
Hennes blick snuddade förbi honom, där han
stod i sin gröna rätt smutsiga arbetsrock.
— Jag ville ha sagt: om vi bägge, sedan,
kommer ifrån varandra?
— Det är bättre för dig att du väljer honom.
— Och det säger du, som om ...
Hon teg. En orimlig längtan steg upp i
honom att inte längre vara resignerad och klok.
Hans andetag började djupna.
Hon märkte det inte, hon blev livligare.
— Du måste se min klänning.
— Men bilen väntar på dig, sa han
avvärjande.
— Han får vänta.
Hon vände ryggen mot honom, han lyfte av
pälsen. Klänningen var tegelröd med svarta
band och rosetter.
— Vad tycker du?
— Du är mycket vacker i den. Du är mycket
vacker.
Hon vände ett varv framför honom, han
stod med hennes päls i sina händer.
— Jag undrar om Edvard ska tycka
detsamma, sa hon.
Han hörde grymheten, han visste att den
mest var riktad mot honom.
Med ens började Eva snyfta. Rut gick
tillbaka i sin päls, ryckte till sig handväskan som
hon ställt på bordet och sprang sin väg.
— Varför gråter du? sa Bernhard lågt.
— Det var så hemskt med det svarta, sa
Eva. Varför ska de ha svart på sina klänningar?
Långt borta startade bilen. Den vände uppe
i gatan, strålkastarna strök i väg över
husväggar och fruktträd, på något smeksamt vis.
Nästa dag fick han höra att Rut hade skjutit
sig med faderns revolver, någon gång fram på
morgonen när hon kommit hem från balen.
Majoren gick sorgklädd, hans fru gick med
slöja. Folk kom och gick uppe i villan, folk
hade mycket att berätta inne hos Bernhard,
motstridiga och orimliga saker. De väntade på
vad han hade att säga, men han visste
ingenting och förstod ingenting. Från villan kom
ingen till honom, han själv gick inte dit. Link
syntes där uppe, Edvard likaså. Men Bernhard
hade bara varit en betydelselös sidovän.
Den 28 begravdes hon, det råkade vara
Bernhards födelsedag.
Någon dag senare kom Edvard in för att
hämta sin klocka, den som gjorts ren. Han
hade svart slips. Hans ögon var röda,
kanhända bara en följd av att han inte ville bära
solglas.
— Om jag bara kunde förstå det, sa han.
Men hon var ju så hektisk. Så mycket hade vi
begripit bägge två, att vi måste göra slut. Men
då, så snart jag började intressera mig för
någon annan, det var just på balen, då blev
hon plötsligt så angelägen.
— Ett underligt ord, sa Bernhard. För ett
par veckor sedan påstod ni att ni var kär i
henne.
— Man vill ju i alla fall inte att de ska lägga
sig framför fotterna på en.
— Ni ville plåga henne, sa Bernhard.
Därför att hon hade varit så svårberäknelig,
tidigare.
— Jag hade beslutat mig för att låta henne
vara.
— Men hon sköt sig.
Han nickade dystert.
— Hon hade flera som uppvaktade henne.
Men hon brydde sig inte om dem, hon gav sig
i väg tidigt. Jag såg henne strax som hon gick,
jag dansade just förbi henne, med en annan.
— En som ni låtsade er vara mycket
intresserad av?
— Man gör ju så, svarade han. Inte kunde
j ag ana ...
— Men timmarna sedan? fortsatte han.
Ingen vet var hon har varit. Såvida inte ni?
— Jag kunde ha träffat henne, menar ni?
Sagt henne något som knäckte henne?
— Tidigare på kvällen, innan hon for dit,
måste hon nödvändigtvis få se er.
Hans röst var svartsjuk, han tuggade på
läpparna.
— Det var också sista gången som jag såg
henne, sa Bernhard. Hade ni trott något annat?’
418
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
