Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Paul Bowles: Episod i fjärran. Novell. Översättning av Mårten Edlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL BOWLES
EPISOD I FJÄRRAN
Septembers solnedgångar var som rödast den
veckan då professorn beslöt sig för att hälsa
på i Ain Tadouirt som ligger i den varma delen
av landet. Framemot kvällen kom han i buss
ner från högslättsområdet med två små
resväskor fullpackade med kartor, sololjor och
medikamenter. För tio år sedan hade han varit
tre dagar i byn, men det hade i alla fall varit
tillräckligt länge för att knyta en tämligen
varm vänskapsförbindelse med en kaféägare
som hade skrivit till honom flera gånger under
första året efter hans besök men aldrig sedan
dess. ”Hassan Ramani”, sa professorn om och
om igen medan bussen skuttade ner genom
de allt varmare luftlagren. Än med kylaren mot
den lågande västerhimmeln, än mot de vassa
bergen följde bilen den dammiga vägen ner
längs ravinerna och in i en luft som alltmer
bemängdes med andra dofter än den ständiga
ozonlukten uppe på höjderna: apelsinblom,
peppar, soltorkande exkrementer, brinnande
olivolja, rutten frukt. Han slöt lyckligt ögonen
och levde en kort stund i en värld där enbart
luktförnimmelser härskade. Det fjärran
förflutna vände åter — vilken del av det kom han
inte på det klara med.
Chauffören vars bänk professorn delade
talade till honom utan att ta ögonen från
vägen.
”Vous étes géologue?”
”Geolog? Nej då! Jag är språkforskare.”
”Det finns inga språk här. Bara dialekter.”
”Just det. Jag håller på med en
undersökning av varianter på moghrebi.”
Chauffören var föraktfull.
”Far längre söderut, sa han. Där träffar ni
på en del språk som ni aldrig har hört talas
om förut.”
Då de körde genom stadsporten dök den
vanliga svärmen av smågrabbar upp ur
dammet och sprang skrikande bredvid bussen.
Professorn vek ihop sina mörka glasögon och
stoppade dem i fickan. Så snart fordonet hade
stannat hoppade han ur, knuffade sig fram
bland de förtretade pojkarna som fåfängt grep
efter hans bagage och gick snabbt in på Grand
Hotel Saharien. Av dess åtta rum var två lediga
— ett med utsikt över torget, ett mindre och
billigare, vettande mot en liten gård full med
bråte och tomfat, där två gaseller strövade
omkring. Han tog det mindre rummet, hällde upp
hela vattenkannan i bleckhandfatet och började
tvätta gruset ur ansikte och öron. Aftonglöden
var nästan borta från himmeln och tingens
ljusröda glans försvann nästan medan han såg
på. Han tände karbidlampan och ryggade
tillbaka för den stickande lukten.
Efter middagen vandrade professorn
långsamt genom gatorna till Hassan Ramanis kafé,
vars innerrum slumpartat hängde ut över
floden. Entrén var mycket låg och han var tvungen
att böja sig en aning för att komma in. En
man skötte elden där inne. Det fanns en enda
gäst som satt och drack te. Caouadjin försökte
få honom att slå sig ner vid det andra bordet i
ytterrummet men han gick ogenerat vidare in
i inre rummet och satte sig. Månen sken genom
vassjalusin och utifrån hördes inga andra ljud
än ett och annat avlägset hundskall. Han bytte
bord för att kunna se floden. Den var uttorkad,
men här och där fanns det en göl som
återspeglade den klara kvällshimmeln. Caouadjin
kom in och torkade av bordet.
”Rår Hassan Ramani fortfarande om det
här kaféet?” frågade han honom på den
moghrebi som det hade tagit honom fyra år
att lära sig.
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
