Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Paul Bowles: Episod i fjärran. Novell. Översättning av Mårten Edlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EPISOD I FJÄRRAN
”Han är hädangången”, svarade rnannen på
dålig franska.
”Hädangången?” upprepade professorn utan
att lägga märke till ordets löjliga klang.
”Verkligen? När då?”
”Det vet jag inte”, sa caouadjin. ”En te?”
”Ja. Men jag förstår inte.”
Mannen var redan ute ur rummet och
fläktade på elden. Professorn satt stilla, kände sig
ensam och försökte övertyga sig om att det var
löjligt att känna så. Efter en stund kom
caouadjin tillbaka med teet. Han betalade honom
och gav honom kolossalt med dricks, för vilket
han erhöll en högtidlig bugning.
”Hör ni”, sa han då den andre var på väg
ut igen. ”Kan man fortfarande få de där små
askarna av kameljuver?”
Mannen såg ilsken ut.
”Ibland har chaambas med sig såna hit. Vi
köper dem inte här.”
Så tilläde han oförskämt på arabiska:
”Och varför en ask av kameljuver?”
”För att jag tycker om dem”, svarade
professorn.
Och sedan tillfogade han för att han kände
sig lite upprymd:
”Jag tycker så mycket om dem så jag har
en hel liten samling och j ag betalar er tio francs
för var och en ni kan skaffa åt mig.”
” Khamstache”, sa caouadjin och öppnade
snabbt vänstra handen tre gånger i följd.
”Aldrig. Tio.”
”Omöjligt. Men vänta till senare och följ
med mig. Ni kan ge mig vad ni vill. Och ni
ska få askar av kameljuver om det finns några.”
Han gick ut i det yttre rummet och lät
professorn sitta där och dricka sitt te och lyssna
till den växande kören av hundar som skällde
och ylade medan månen steg högre upp på
himmeln. En grupp gäster kom in i yttre
rummet och satt där och pratade en timme eller
så. När de hade gått släckte caouadjin elden
och ställde sig i dörröppningen och tog på sig
burnusen.
”Kom”, sa han.
Ute på gatan var det mycket lite rörelse.
Alla stånd var stängda och det enda ljuset kom
från månen. En och annan fotgängare gick
förbi och muttrade en kort hälsning till
caouadjin.
”Alla känner er”, sa professorn för att bryta
tystnaden mellan dem.
”Ja.”
”Jag önskar att alla kände mig”, sa
professorn innan han insåg hur barnsligt ett sådant
yttrande måste låta.
”Ingen känner er”, sa hans följeslagare
buttert.
De hade kommit till andra änden av staden
på höjdsträckningen ovanför öknen, och genom
en stor spricka i muren såg professorn den
vita ändlösheten, i förgrunden bruten av mörka
oasfläckar. De klev genom öppningen och
följde en slingrande väg mellan klippblocken,
ner mot den närmaste palmdungen. Professorn
tänkte: Han kanske skär halsen av mig. Men
hans kafé — han blir säkert fast.
”Är det långt?” frågade han liksom i
förbigående.
”Är ni trött?” frågade caouadjin tillbaka.
”Man väntar mig tillbaka till Hotel
Saha-rien,” ljög han.
”Ni kan inte vara både här och där”, sa
caouadjin.
Professorn skrattade. Han undrade om den
andra tyckte att det lät ansträngt.
”Hur länge har ni haft Ramanis kafé?”
”Jag arbetar där för en god vän.”
Svaret gjorde professorn obehagligare till
mods än han hade tänkt sig.
”Jaså. Arbetar ni där i morgon?”
”Det är omöjligt att säga.”
Professorn snavade över en sten och föll och
skrapade handen.
”Var försiktig”, sa caouadjin.
Den söta svarta lukten från ruttet kött
svävade plötsligt i luften.
”Ah”, sa professorn och storknade. ”Vad
är det?”
Caouadjin hade täckt sitt ansikte med
burnusen och svarade inte. Snart hade de lämnat
stanken bakom sig. De var på plan mark.
Fram
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
