Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Stina Bergman & Johannes Edfelt: Två borttappade Hjalmar Bergman-pjäser - Stina Bergman: Hur det hela gick till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STINA BERGMAN —JOHANNES EDFELT
drivkraften i att stycket kom till. Jag tror att
författaren måste ta igen sig ett slag och syssla
med dramatik mellan alla filmmanusen som
skrevs under 1916 och 1919. ”Hans Nåd” var
färdiginspelad, ”Mästerman” färdigskriven,
”Herr Sleeman” likaså och flera synopsis
därtill. Mellan filmerna började Hjalmar
översätta ”Rom, dess storhet och förfall” av
Gug-lielmo Ferrero, sedan han tröttnat på de tusen
nätterna efter de första fyra delarna.
Översättningen av Roms historia var helt
enkelt ett martyrium. I synnerhet för mig, som
satt vid maskin och tog diktamen. Den lärde
Ferrero började en sats överst på en sida och
slutade den inte förrän mitt på den nästa.
Hjalmar traskade upp och ner i rummet med boken
i hand och översatte direkt från italienska till
svenska. Och han kunde hålla denna härva av
huvudsatser och bisatser och bisatsers bisatser
i huvudet, men jag höll på att bli sjösjuk varje
arbetsdag och det var varje dag, både söndag
och vardag, ibland från 10 till 10!
Och värst blev det när vi hann fram till
noterna. Jag läste många anatheman över den
historiska vetenskapen och dess stora namn
under det jag skrev Mommsen — Valerius
Maximus — Plinius — Schiller Voigt —
Po-sidonius — Lange — Appian — och tusen
andra tusen gånger med hundra tusen siffror,
både romerska och latinska. UFF!
Så även jag blev glad när Thalia lockade
och Hjalmar föll. Det blev ”ena som en
semester för mig” som gumman Boman säger i
Swedenhjelms. För när det gällde dramatiken,
då fick jag inte vara med.
När pjäsen var färdig och vi läste den högt
sa jag — den där är farlig! I själ och hjärta
ansåg författaren detsamma. När den nu väl
var skriven kunde den få ligga till sig, tyckte
han och fortsatte med film och översättning.
Under sommaren skrevs på den öde ön
romanen om värdshusvärden Markurell och på
hösten slog författaren sig på nytt ner i sin svågers
villa på Dalarö. Under oktober månad lockade
han fram ”Sagan” ur källan på
svärföräldrarnas tomt och hade sin stora fröjd av att se
444
henne snurra runt, runt, på det stora
stenbordet utanför arbetsrummets fönster.
I november kom filmpremiären på ”Hans
Nåd” och först i februari 1920 fick Lars
Hanson manuskriptet till ”Skandalskrivaren” i
sina händer. Och snart därefter lämnade vi
Sverige för första gången efter freden.
Det var säkert författarens mening att Lars
Hanson skulle spela huvudrollen om pjäsen
blev antagen på Intiman. Och författaren
menade nog också att manuset via skådespelaren
skulle nå fram till direktören. Men han
beräknade inte att Lars Hanson samma år lämnade
Intiman för Dramaten, att han firade bröllop
med den vackra fru Karin, att han spelade in
många filmroller och reste till Hollywood för
att där spela in ändå flera. Så han hade
verkligen ursäkter för att han glömde lämna fram
pjäsen till direktör Collijn. Kanske att han
också tyckte det var kusligt att servera en så
pass frän pressolja. Så det gick som det gick.
Manuskriptet till ”Skandalskrivaren” blev
liggande i Lars Hansons bibliotek, gömt och
glömt i 20 år.
Lars Hanson har själv berättat att en kväll
år 1941 i januari då han satt på Dramaten och
såg Tora Teje i ”Farmor och Vår Herre”, kom
han så där plötsligt ihåg att han för 20 år
sedan fick ett manuskript av Hjalmar
Bergman, som han totalt glömt att han hade i sin
ägo. När han kom hem letade han reda på det
och ringde till mig om saken. Jag hade ansett
manuskriptet förlorat för länge, länge sedan.
Min bror, Per Lindberg, höll just på att skriva
en artikel om den bergmanska dramatiken och
bad att få låna manuskriptet. Vid något senare
tillfälle, då jag frågade om han behövde det
längre svarade han — det har du fått igen.
Jag tog då för alldeles givet att manuset lagts
ner i sin dossier i mitt arkiv och där väntade
på att bli aktuellt. Hjalmar Bergman spelades
så mycket på de svenska scenerna under dessa
år att jag fann det odiplomatiskt att lansera
denna nyhet.
Först åtta år senare fick jag anledning öppna
dossiern. Det var nu Johannes Edfelt som ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
