Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Stina Bergman & Johannes Edfelt: Två borttappade Hjalmar Bergman-pjäser - Stina Bergman: Hur det hela gick till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÄ BORTTAPPADE HJALMAR B E R G M A N-P J Ä S E R
— Men nu har det kommit till rätta
eftersom det ligger här fint renskrivet i många
exemplar. Var fanns det?
— I det Bonnierska arkivet. Deras arkivarie,
säkert en av jordens ordentligaste människor,
hittade det. Både professor Martin Lamm, som
skulle skriva en minnesteckning om Hjalmar,
och Johannes Edfelt, som redigerar den nya
samlade upplagan, och jag, som ständigt letar
och letar efter upplysningar om allt som
tryckts, spelats, radierats, filmats,
dramatiserats, översatts, var när och hur, alla tre ville
vi ha uppgifter av arkivarien. Han slängde
slutligen allt annat och ägnade sig åt att gräva
fram Bergman ur detta hav av papper, böcker
och tryck som var det Bonnierska arkivet innan
det iordningställts. Och så hittade han det
handskrivna manuskriptet till ”Friarna på
Rockesnäs”. Efter trettio år.
Tro om jag blev glad!
Så var det manuskriptet till
”Skandalskrivaren” som också kom bort. Den pjäsen står
i direkt förhållande till ”Ett experiment” så
vi måste gå tillbaka i tiden.
I maj år 1918 blev ”Experimentet” antaget
på Intima Teatern och den 8 januari följande
år hade pjäsen premiär, med Lars Hanson
och Karin Molander i huvudrollerna. Direktör
Collijn har i ett brev till Martin Lamm yttrat
att stycket misshandlades av kritiken men blev
en publiksuccé. Daniel Fallström och C. G.
Laurin sköt av sina salvor mot författaren så
att de studsade tillbaka och sårade dem sj älva,
i det att signaturen P. T. i Spegeln ett par
dagar senare skrev — ”Dagspressens kritiker
voro sura och avvisande men det kan herr
Bergman taga lugnt. Oss emellan sagt förstå
de flesta av dem sig inte så mycket på teater
och för det andra fäster sig icke så många vid
vad de docera om”. I en notis från förlaget
lästes — ” ’Ett Experiment’ av Hjalmar
Bergman har, som man torde observera, blivit olika
bedömd av herrar kritici. Än har pjäsen fått
heta ’ett pekoral’ än ’en med lysande kvickhet
gjord analys’. Publiken vet inte vad den skall
tro, utan besöker fulltaligt Intima Teatern.”
Hjalmar Bergman i trädgården på Segelholmen 1919
Först blev författaren ledsen över
mottagandet i pressen. Men efter att med ständigt
stigande tillfredsställelse ha noterat de präktiga
kvällskassorna på teatern, blev han arg. Över
pressens snorkighet. Själv var han en verkligt
generös människa. En sån där, som Carl Bj
örk-man är ute och letar efter då och då. Han
bara gav och begärde aldrig något i ersättning
annat än en smula takt. Han hade som barn
och yngling lidit så mycken smälek för sin
fetma, sin klumpighet och sin allt för livliga
fantasi, att han som man satte taktfullhet
människor emellan högre än allt annat. Fanns det
orsak för en kritiker att fördöma ett arbete
så, å la bonne heure! Men att man var gemen
när det inte behövdes, det retade!
Och så småningom blev han arg. Ilskan
pyrde i kapp med Intimans röda lykta men
tände inte förrän den röda lyktan slocknat.
Och mellan den 16 och 27 april 1919 brann
hatets svavelfärgade veke, ty under dessa
dagar skrevs komedin om ”Skandalskrivaren”,
vars första titel var ”Sanningens Vallfärd”.
Den handlade om tvenne journalister, den ene
en stor gentleman men den andre en sicken en!
Jag tror nu inte att ilskan var den enda
443
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
