Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Stina Bergman & Johannes Edfelt: Två borttappade Hjalmar Bergman-pjäser - Johannes Edfelt: En karakteristik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STINA BERGMAN —JOHANNES EDFELT
hennes friare bedriver gyckelspel med henne.
Rockesnäs har blivit ett kärleksnäste, uppfyllt
av friarnas kutter och suckar: men dessa
suckar bakom hennes rygg gäller inte henne
utan kvinnorna i hennes omgivning. Hon drar
sig till sist ur leken men med en storslagen
gest: prinsessan, dvs. Brita, och halva gården
överlämnar hon till den hon en gång älskat,
Arnold Loo.
Sådan är i all korthet fabeln. Stycket hör i
fråga om ton och hållning intimt samman med
några andra alster av Hjalmar Bergmans
Berg-slags-romantik. Det visar framför allt
beröringspunkter med sådana verk som ”Hans nåds
testamente” och ”Dansen på Frötjärn”, i all
synnerhet med den sistnämnda bokens
skildring av en cour d’amour. Därmed är också
närheten till Selma Lagerlöfs
kavaljersskild-ringar från Värmland angiven.
Det tekniskt egendomliga med ”Friarna på
Rockesnäs” är att komedin så gott som
genomgående använder rimmet som stilmedel.
Hjalmar Bergman kunde ibland begagna rim i
ordspråksmässiga vändningar i sina episka
verk och gj orde det även ibland i sin dramatik,
t. ex. i några partier i ”Sagan”, till vilken
”Friarna på Rockesnäs” kan betraktas som en
förstudie, en upptakt. Här är rimglädjen
alldeles förhärskande och av fundamental
betydelse för verkets effekt. En rimdans i
Bergslagen är ”Friarna på Rockesnäs”, och samtidigt
en romantisk fantasi, präglad av Bergmans
kärlek till ungt och renhjärtat känsloliv som
kontrasteras mot ålderns cynism och krassa
beräkningar.
Om ”Friarna på Rockesnäs” alltså är en
exponent för den utpräglat romantiska linjen
i Hjalmar Bergmans författarskap, är den
andra pjäsen, ”Skandalskrivaren”, typisk för
realisten och satirikern Hjalmar Bergman, han
som redan i ungdomen påverkats av
Strindbergs och Ibsens avslöj arpatos och senare
attraherats av Shaws uppsluppna paradoxer.
”Skandalskrivaren” visar påfallande likheter
med sådan tidigare dramatik av Hj almar
Bergmans hand som ”Familjens renhet”,
”Lönngången”, ”Dödens Arlekin”, ”Ett experiment”.
”Skandalskrivaren” är en komedi i tre akter,
byggda över en intrig med starka
överraskningsmoment. ”Det som drev honom att skriva
detta stycke”, säger Per Lindberg i ”Bakom
masker”, ”var harmen över den perfiditet och
okunnighet, som hans kritiker utvecklade efter
’Ett experiment’.” Må så vara! Men någon stort
upplagd satir över förhållanden inom den
moderna pressen har stycket inte blivit; däremot
har det blivit en realistisk komedi, som
åskådligt belyser de tragikomiska förvecklingarna
inom en familj vars överhuvud är journalist,
har pennan till sitt vapen. I doktor Ludvig
Borg, Morgon-Kurirens redaktör, har Hjalmar
Bergman tecknat en sanningens förkämpe, som
drivs in i en situation där han tvingas
kompromissa med sina ideal. Men pjäsens satir
riktar sig inte tydligast mot denne man utan
mot hans omgivning, mest bestående av
skrym-tare och parasiter. Hjalmar Bergman hade
redan i ”Familjens renhet” lagt sig vinn om
att visa vad som kunde dölja sig bakom
borgerlighetens fasader. Där skedde avslöjandet
med en ung författares sammanbitna allvar.
Författaren till ”Skandalskrivaren” är mindre
rigorös, han kan i varje fall tillåta sig ett
leende över världens dårskap och människors
svaghet. I tekniskt avseende står Hj almar
Bergman i ”Skandalskrivaren” på den naturalistiska
komedins grund, vars medel han redan tidigare
visat sig väl behärska.
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
