Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Notiser - In memoriam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IN MEMORIAM
i en skola, där han bör ha varit uppskattad. Den
intressantaste biografien har dock en viss Edward Judson,
vars liv nära ansluter sig till äventyrsböckerna. Han
hade seglat med örlogsmän och kofferdifartyg,
duelle-rat, med nöd undgått lynchning och ensam fångat två
beväpnade mördare, han skrev över fyra hundra
romaner, åstadkom på fyra timmar en framgångsrik pjäs
(åt Buffalo Bill) och var gift sex gånger. I en av hans
skrifter, ”Svarte Hämnaren” förekommer f.ö. namnen
Tom Sawyer och Huck Finn på skräckinjagande
sjörövare, femton år innan Mark Twain gjorde dem mer
bekanta i andra sammanhang.
Handlingen i en dylik roman måste vara enkel,
blod-drypande och sannolik. Det senare var ett krav från
förlagets sida, eftersom så många av de
hundratusentals läsarna själva deltagit i gräns- och indianstrider.
Särskilt rigoröst tycks det dock inte ha uppehållits.
I en indianbok skildras sålunda hur jägaren Kit Carson
med ena handen avlivar sju rödskinn, medan han med
den andra höviskt stöder en dånande jungfru. Kit
Carson var en verklig person och när man frågade den
åldrade krigaren själv om saken stirrade han länge på
sidan, rättade på glasögonen och yttrade salomoniskt:
”Det där skulle ju kunnat hänt, men jag kommer just
inte ihåg’et”.
En roman är en roman är en roman
Så lyder titeln på ett kåseri i New York Times
bokbilaga av den engelske författaren Joyce Cary. (Titeln
är lånad från Gertrude Steins berömda konstaterande:
en ros är en ros är en ros är en ros, vilket denna dam
hade tryckt på sitt brevpapper och broderat på sina
handdukar.) Cary skämtar med folk som inte vill kalla
den eller den boken en roman och avvisar alla försök
till närmare klassificering av litteratur. ”Etiketter hör
till samhällets mekanism, men vi måste hålla det
mekaniska utanför vårt tänkande. Se vad det har
gjort med vetenskapsmännen, med laboratoriets herrar
Fuchs, med Partiets herrar Boileau och pedanter.
Eftersom vi måste ha en definition på vad en roman är så
låt oss ta den enklaste tänkbara och låt oss akta oss
för att ta den på allvar.”
Gruppe 47
Gruppe 47 kallar sig några unga tyska författare,
som låtit tala om sig på sista tiden. Man träffas två
gånger om året, för att samtalsvis diskutera
skrivandets problem — huvudsakligen de praktiska.
Kongresserna äger rum i ett gammalt f.d. kloster —
Inzig-kofen an der Donau — som nu är folkhögskola.
Förhandlingarna är högst oceremoniella och tillgår så att
den av fyrtiotalet skrivande medlemmar som vill ha ett
litterärt bidrag bedömt, får placera sig på en stol i
centrum, varpå övriga utsätter honom för en
skoningslös kollegial kritik, ibland med hjälp av någon gästande
berömdhet som Hermann Kesten eller andra.
Medlemmarna påstår själva att metoden — som ju också
praktiseras vid en del amerikanska universitet — är mycket
givande.
Bland medlemmarna är somliga rätt kända i
Tysklands litterära värld, andra helt obekanta. Till de förra
hör Hans-Wemer Richter, som nyligen utgivit
romanen ”Die Geschlagenen”, W. Kolbenhoff och lyrikern
F. Podzcus, vars diktcykel ”Wassermusik” tillägnats
den döde Loerke. Ett förlag i Frankfurt har skänkt
gruppen ett årligt litterärt pris på 1 000 mark, som
utdelas till den som under året gjort den bästa litterära
prestationen. Senast gick det till lyrikern Gunther Eich,
f. 1907 och författare till bl. a. två diktsamlingar, som
enligt uppgift präglas av en för tyska förhållanden ny
lyrisk modernism.
Ett annat pris som har samband med Gruppe 47 är
René Schickelepriset, som skänktes på en
sammankomst av den store bokförläggaren Kurt Desch för den
bästa romanen av en ung författare. Prisnämnden är
aktningsvärd: Thomas Mann, Annette Kolb, Alfred
Neumann, Hermann Kesten och Ernst Penzoldt.
Svensk litteratur på tyska
Om modem svensk skönlitteratur handlar en
uppskattande artikel i Schweizer Monatshefte för maj av
Fritz Schaufelberger. Han konstaterar att det blir
ganska svårt för en tyskspråkig läsare att få en bild
av vår nya litteratur, eftersom det inte alltid är de
bästa sakerna som översätts. Framför allt har
schweiziska förlag utgivit en rad mer underhållningsbetonade
saker, medan ett urval mer allvarligt syftande böcker
framför allt kommit på emigrantförlaget
Berman-Fischer, som under kriget låg i Stockholm (nu i
Amsterdam). Schaufelberger går igenom vad som finns
och ger korta presentationer av författarna, från
Sigfrid Siwertz och Gustaf Hellström till Lars Ahlin och
Stig Dagerman. Speciellt uppehåller han sig vid Pär
Lagerkvist (”Bödeln” och ”Dvärgen” har utgivits i ett
band), Karin Boye (”Kallocain” utkom i Schweiz
1947), Eyvind Johnson (”Strändernas svall” finns som
”Die Heimkehr des Odysseus”) och Harry Martinson
(”Vägen till Klockrike” har dock ännu inte kommit
på tyska, men är bekant för författaren).
IN MEMORIAM
Ossian Elgström
f. 1883, d. 20. 5. 1950.
Ossian Elgström började sin litterära bana som
författare till fantastiska och humoristiska historier, men
sin egentliga insats som författare gjorde han på två
andra områden — reseskildringens och barnböckernas.
Hans resor gick merendels norr ut, till Lappland och
Grönland och de satte spår i åtskilliga böcker, förutom
i hans teckningar och målningar, vilka kanske utgör
hans mest varaktiga alstring. Som författare av böcker
för barn och ungdom hade Ossian Elgström en
egenskap som är mycket sällsynt, förmåga att skildra lekar
praktiskt och påtagligt, så att de kan stimulera de
unga läsarna till efterföljd. I hans böcker finns
beskrivet hur man leker med båtar, med tennsoldater
(det senare beskrev han även i en särskild handbok)
och mycket annat. Den friska åskådligheten förfelar
inte sin verkan på barn och därför kan man ännu se
nötta exemplar av Elgströms för länge sedan utgångna
pojkböcker lånas och läsas som heliga skrifter.
Edgar Rice Burroughs
f. 1875, d. 19. 3. 1950.
Edgar Rice Burroughs var upphovsman till en av
världens mest kända litterära figurer —■ Tarzan. Om
honom skrev han 23 böcker (den högadlige apmannen
hann efterhand bli farfar) som knappast tyngde sin
författare med konstnärligt anseende, men däremot
475
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
