Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
speciell kurir från Dijon på Joyces födelsedag, den
2 februari 1922.
Subskriptionen gick hyggligt, bland radikala
intellektuella var boken redan på förhand rätt känd genom
följetongspubliceringen och Sylvia Beachs vänner
tillhandahöll adresser på tänkbara subskribenter. Hon
sparade dock betydliga portoutgifter när det gällde att
bearbeta den amerikanska kundkretsen, eftersom de
flesta av hennes skrivande och målande yngre
landsmän då befann sig i Paris: Gertrude Stein, Stephen
Vincent Benet, John Dos Passos, Hart Crane, F. Scott
Fitzgerald, Thorton Wildner, Kay Boyle, Emest
He-mingway, Shervvood Anderson, William Carlos
Williams och många andra. T. E. Lawrence (av Arabien)
beställde två signerade exemplar och blev mycket
upprörd över att de dröjde.
En som inte köpte ”Odysseus” var emellertid
Bernard Shaw. I ett brev till Sylvia Beach förklarade han
att boken var fullt riktig, alldeles för riktig för honom,
som upplevt det hela i sin ungdom och att han ansåg
lämpligaste åtgärden vara att spärra av Dublin och
tvinga alla av mankön mellan femton och trettio år att
läsa boken och se om de fann något roligt i ”dessa
råheter, denna snuskiga hånfullhet och denna
oanständighet”. För egen del avstod Shaw från boken: ”jag
är en äldre herre från Irland och om Ni tror att en
irländare som dessutom är något till åren, betalar 150
francs för en bok känner Ni mina landsmän illa.
Högaktningsfullt G. Bernard Shaw”.
En tidskriftsraritet
Att Little Review som publicerade ”Odysseus” hör
till de begärliga objekten för boksamlare såg man i en
amerikansk antikvariatsannons för någon tid sedan. En
komplett svit på 90 nummer kostade 750 dollars eller
3 750 kronor. Att tidskriften även innehöll andra
begärliga ting än ”Odysseus” framgår emellertid av att
de 23 nummer där denna följetong återfinns endast
kostade 75 dollars eller 375 kronor.
Light from August
Ovanstående (som ju vitsar på Faulkners ”Light in
August”) är titeln på en strindbergsartikel av den
amerikanske kritikern Alan S. Downer, en av de
kunnigaste som publicerats i ämnet i Amerika (om man
undantar att Nöjd, kalfaktorn i ”Fadren”
genomgående bär det mer isländskt ljudande namnet Njöd).
Författaren ger den engelska standardöversättningen
av Strindbergs pjäser, av Edwin Björkman, en
grundlig avhyvling och anser dess eländiga kvalitet vara ett
av de hinder som ligger mellan amerikanerna och
Strindberg. F.n. tycks det vara lika svårt för den
svenske diktaren att vinna uppskattning i U.S.A. som
i England.
Till jubiléet förra året tog det lilla Provincetown
Playhouse upp ”Fadren”, vilket, säger Downer, kom
sådant rabalder åstad att den kommersiella teatern i
New York uppmärksammade jubiléet och med slående
originalitet likaså tog upp ”Fadren”, med Raymond
Massey och Mady Christians i huvudrollerna. Bägge
föreställningarna visade enligt den amerikanske
kritikern att Strindberg på flera sätt måste räknas som den
främste i hela sin generation inom teatern. Speciellt
beundrar Downer hans teknik och jämför honom med
en förstklassig bergsprängare, som borrar ett snyggt
hål, laddar det och spränger bort en bergvägg utan
minsta onödigt gestikulerande. Publiken såg
emeller
tid den senare föreställningen för stj ärnskådespelarnas
skull och var knappast mer medveten om Strindberg
än om det trekvartsanonyma mulåsnespann, som släpar
fram manus till en hollywoodfilm. Downer jämför
Strindberg med en uggla, som fått chansen att blinka
en smula vid hundraårsjubileet, men tillägger
vemodigt att den svenska ugglan har få chanser att klara
sig mot en näktergal eller t.o.m. en mekanisk
kanariefågel och nog torde få åtnjuta en fortsatt ostörd sömn,
vad Amerika angår.
Den store Fignole
I ett av Furiosos senaste nummer kan man glädja sig
åt en av de litterära parodier, som är tidskriftens
specialitet. Denna gång är det en litterär dagbok, förd av
den fiktive franske författaren Gaetan Fignole och
försedd med noter och kommentarer, fullt lika krystade
och futila som originalet. Fignole är en fruktansvärt
fåfäng person, som i akademiskt svarvade ordalag
redovisar dels alla smådrag i sitt invecklade franska
privatliv, dels än personligare ting, t.ex. tandvärk och
slutligen också sina litterära intryck. Varje dag läser han
om (med stark tonvikt på ”om”) ett par klassiker, som
avlockar honom triviala reflexioner, men hans stora
upptäckt är dock den underbare amerikanske
författaren Zane Grey, upphovsman till en rad vilda
västern-böcker (och f.ö. utnyttjad med stor komisk effekt i
litteraturföreläsningen i ”Den tredje mannen”). Grey
dominerar helt Fignoles tankevärld, han jämför honom
med Aischylos och applicerar honom under en
våldsamt överbyggd kritisk apparat. Om Grey handlar
också de sista raderna i hans dagbok, just innan en
medelhavsvåg drar ner honom i djupet. Hans exemplar
av Greys cowboyroman ”Nevada” återfinns aldrig och
kommentatorn dröjer sorgset vid tanken att boken
med dess ovärderliga marginalanteckningar kanske för
alltid hamnat på havets botten eller i en okunnig
fiskares händer.
Främsta målet för denna förträffliga satir är väl
André Gide, med sin något överdimensionerade
beundran för det filosofiska hos en del hårdkokta
amerikaner, men den har också en mer allmän syftning, både
åt andra författare till litterära dagböcker och åt deras
ödmjukt okritiska uttolkare.
100 000 döda rödskinn
”The House of Beadle & Adams” heter en stor och
dyr bok som nyligen utkommit i Amerika. Den skildrar
en märkvärdig förlagskoncern, som blomstrade i U.S.A.
under senare hälften av 1800-talet och gjorde stora
pengar på sin specialitet — the dime novel, den grovt
tillyxade 10-centsromanen, i regel en wild west-historia.
Denna litteraturart blommade rikt under många år och
har även hos oss fått sina avläggare i de oändliga serier
av häften om Buffalo Bill och Texas Jack som ännu för
något årtionde sedan fanns företrädda på de flesta
pojkbokhyllor, tills de trängdes ut av Biggles och
andra modernare hjältar.
En flitig professor emeritus i Chicago, själv ivrig
samlare av dylika skrifter, har ägnat en god del av sitt
liv åt att forska bland de nötta häftena och har i sitt
stora verk fått fram många överraskande detaljer.
Branschens största stjärna var den även i Sverige
välkände Edward S. Ellis, som även skrivit mer
hedervärda, längre indianhistorier. Han började vid 20 år
och skrev fyra romaner om året åt Beadle, samtidigt
som han medarbetade i åtta tidskrifter och undervisade
474
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
