Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Två svåra förluster
drabbade svensk litteratur i somras då
Thor-sten Jonsson och Gösta Oswald oväntat gick
bort — den förre efter en kort sjukdom, den
senare vid en drunkningsolycka. Thorsten
Jonsson hade nyss fyllt 40 år, Gösta Oswald var
endast 24 och bägge befann sig i full
verksamhet.
BLM saknar i dem båda uppskattade
medarbetare. Thorsten Jonsson var före sin
ame-rikaresa 1943 en av de bärande krafterna på
tidskriftens recensionsavdelning och det var
där hans stora kunnande och fina stilkänsla
först skaffade honom allmän uppmärksamhet
som anmälare. BLM hade också glädjen att
publicera en av hans första noveller: ”Den
mediceiska Afrodite”, 1939. Senare skildes
hans och BLM:s vägar, som
USA-korrespon-dent och senare kulturredaktör i Dagens
Nyheter fann Thorsten Jonsson få tillfällen att
medarbeta på annat håll. Några prov på hans
utomordentliga skicklighet som översättare har
dock även på senare år funnits i våra spalter
och till hösten väntade vi en novell av honom,
men den kom i stället att tillhöra det myckna
han hade oskrivet vid sin bortgång.
Gösta Oswald medverkade första gången på
sommaren 1946, i en debatt om den moderna
lyriken. Hans diktsamling ”den andaktsfulle
vissiaren” tillhörde de mest kritiserade och
förlöjligade exemplen på modernistisk poesi och
i sitt inlägg försvarade han sig med en
karakteristisk blandning av ungdomlig hetsighet och
ironiskt saktmod. Sedan dess har BLM
publicerat flera bidrag av hans hand, senast de
vackra prosadikterna till Dostoj evskij i
marsnumret i år.
Det fanns inte stora likheter mellan de två
författare som ödet funnit för gott föra
samman på detta sätt. Utmärkande för dem bägge
var dock en utomordentlig viljekraft och en
stor obenägenhet att vika av på vägen mot de
•— annars mycket skilda — konstnärliga målen.
I det fallet var den tungt mogne mannen och
den fågellikt orolige ynglingen lika. Att de
också som människor var ovanligt rikt
utrustade och ägde förmågan att vinna många
vänners tillgivenhet har redan framgått av andras
vittnesmål. Bägge kommer säkert att, vid sidan
av sina böcker, leva kvar som originella och
fängslande personligheter. Om den saken
vittnar bl. a. några märkvärdigt samstämmiga
uttryck i skörden av minnesord. I Eyvind
Johnsons griftetal över Thorsten Jonsson heter det:
Ännu är du hos oss,
länge blir du hos oss,
ur ditt korta liv växer din långa Legend,
du resenär,
du arbetsman,
Och Karl Vennberg säger i sin dikt till Gösta
Oswald:
Legenden, livets sista vittne, må förtälja
hur vågornas musik och hjärtats sammansmälter,
lyfter djup ur djup,
återföder styrkan, bär din glädje
till framtids mot dig sträckta händer.
Den litterära insatsen
tog sig synnerligen olika former hos de två
diktarna. De var i alla avseenden ytterligheter,
som befann sig i varsin ände av skalan på de
flesta områden: när det gällde form, ämnen
och förebilder och det kunde haft sitt intresse
att jämföra dem, även om inte en så sorglig
anledning förelegat.
Thorsten Jonsson har med rätta kommit att
framstå som en mästare när det gällt att återge
den yttre verkligheten. Vad han presterade var
dock ingen själlös naturalism; ett varmt socialt
och humanitärt patos och en omsorgsfullt
tyglad humor ger hans prosa dess inre egenart.
De starka intryck han tagit, i synnerhet från
Ernest Hemingway och Eyvind Johnson, har
ofta framhållits och han har framför allt
kom
483
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
