Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
mit att omnämnas som den främste
introduktören av amerikanska stilgrepp. Mycket i hans
språk och i själva grundinställningen till
berättandet kan också tyckas överensstämma med
framför allt Hemingway, men om någon
efter-apning av det slag som nu är så vanlig var
det ingalunda fråga. ”Han hette Blom;
Valdemar efter pappa; och kom ut en morgon i
augusti”. Så börjar Thorsten Jonssons
berättelse om den nyss frigivne billånaren som for
Mälarn runt. Denna goda mening har givetvis
en viss strindbergsk klang, men dess lugnt
ironiska skruvning representerar en stil som är
Thorsten Jonssons och ingen annans och som
finns fullt utbildad i de två böcker som väl
måste räknas som hans bästa,
novellsamlingarna ”Som det brukar vara” och ”Fly till
vatten och morgon”.
Det talas också ofta om att Thorsten Jonsson
var den som lärde de unga svenska författarna
att använda en ny prosastil. När ämnet kom
upp för en del år sedan visade Artur
Lundkvist i en artikel att ett inflytande från
Hemingway fanns i svensk litteratur redan före
Thorsten Jonsson, hos Walter Ljungquist, Ivar
Lo-Johansson och Eyvind Johnson; kanske kan
man också spåra det i Lundkvists egna,
oförtjänt förbisedda noveller. Detta hindrar dock
inte att Thorsten Jonsson var den som mest
målmedvetet arbetade för att skaffa dessa
stilmedel en svensk form. Hans noveller och
översättningar och den introduktionsverksamhet
han, liksom tidigare Lundkvist, bedrev i sina
essayer, har av allt att döma gett många unga
författare den avgörande stöten när det gällde
att finna en ny form för sin egen prosa.
Thorsten Jonsson apostroferas redan i tidskriften
40-tals, första nummer och i den enquéte
Dagens Nyheter anordnade kort därefter vittnade
en rad unga författare om att de verkligen fått
sina impulser via honom.
Särskilt i början av det litterära 40-talet var
detta hemingwayska inflytande mycket starkt
och det föreföll till en tid som om all nyare
prosa skulle gå fram på de räls den skicklige
norrländske litteraturingenjören lagt ut. Efter
några år blev emellertid en omsvängning
märkbar och nu är situationen snarast den att den
enda renodlade ”hårdkokta” prosan återfinns
hos eftersägarna, som funnit dess anknytningar
till talspråk och vardagsspråk lätta och
tacksamma. De ursprungliga impulserna har hos
några av de bästa nyare författarna, Lars
Ahlin, Sivar Arnér, Gustaf Rune Eriks och
andra, smälts in som organiska beståndsdelar
i det egna, mer skiftande språket. Själv ger
också Thorsten Jonsson prov på en mer
sammansatt stilkonst i sin roman ”Konvoj”. (Vill
man där leta efter inflytanden kan man snarast
visa på klanger från Joyce och Edmund
Wil-son, men i övrigt har den rikt varierade stilen
ett slags smidig anonym effektivitet som
betecknar något dittills ouppnått i svensk prosa.)
Man kan nog inte heller frånkänna Thorsten
Jonsson största insatsen när det gäller att
lansera den nya saklighet i stilen som numera, i
uttunnad form, är på väg att äta sig in i svensk
normalprosa.
Om Thorsten Jonsson gjorde sin största
skönlitterära insats som föregångsman och
läromästare för 40-talet sådant det till en
början tedde sig, så har å andra sidan Gösta
Os-walds författarskap flera egenskaper som är
karakteristiska för senare delen av den litterära
perioden och för de drag som för närvarande
ter sig mest livskraftiga, sedan de flesta ”rena
berättarna” tystnat eller kommit i skymundan.
Utom ”den andaktsfulle vissiaren” utgav han
under sin livstid den lilla romanen ”En
privatmans vedermödor” (han efterlämnade
dessutom ett större lyriskt verk
”Christinalegen-der”, som efter hans egen önskan förblev
outgivet, samt ännu en, oavslutad roman). ”En
privatmans vedermödor” sysslar mycket litet
med den yttre verkligheten — vad som skymtar
av den har förvridna och förvirrande konturer,
medan dramat helt utspelas på ett inre plan,
i huvudpersonen, herr O.
Enligt författarens egen förklaring är det inte
bara sitt eget äktenskap som hjälten i detta
svartsjukedrama ”klär av sig”, han befriar sig
också från sin egen personlighet och från ”den
484
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
