Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Eva Neander: Lilla bror och lilla syster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EVA NEANDER
LILLA BROR OCH LILLA SYSTER
I dag kom min bror på besök. Han kommer
nästan varje dag. Säger, att jag skall bli frisk.
Ingen står mej så nära som han gör. Jag var
jämt sjuk om somrarna. Men han hjälpte mej.
Han läste upp mej i klasserna.
Den sjukdom jag hade räknades inte som en
sjukdom. En gammal, underlig kvinna var
skolans läkare. Denna åkomma skulle
gymnastiseras bort, sa hon. Läraren i religion ansåg
■den för synd.
I synd är jag då född. Min riktige far söp.
Min syster i nästa gifte var epileptiker. På min
sjukdom fanns inget namn. Sinnessjuka måste
vara förvirrade. Jag var inte förvirrad.
Min mor såg i mej obehagliga minnen. Jag
liknade hennes förre man, som drack. Och
hans bror, som till och med drack ihjäl sej.
En olycklig likhet. Hon kanske tyckt om mej
annars. Nu gör hon det. Sen hon förlorade
min bror är jag hennes son. Hon kallar mej
vid ett pojknamn.
Trots allt var jag inte ensam. Min bror
fanns. Vi är helsyskon. Han är både lik och
olik min far. Till honom flydde jag på
sommaren. Han visade mej för sina modeller. De
smekte mej och jag höll av dem. Ja, de liknade
fjärilar, vackra fåglar och min brors tavlor.
Han fick mycket pengar för sina tavlor. Men
han brydde sej inte värst mycket om pengar.
Dessa somrar läste han upp mej i skolan.
Vi brukade simma i det gröna vattnet. Han
•drog badmössan av mitt huvud och flätade mitt
hår. För varje regel i latinet doppade han mej
i vattnet och sa ”Nå, kan du det här nu, lilla
slarva?”
Jag tyckte om hans händer runt min kropp.
Vi två hörde inte till stranden. Jag var en
sjöjungfru och min bror var Näcken. Tätt intill
honom klängde jag. Min bror band mina våta
flätor om sin hals. Naken simmade jag på
rygg. Och jag såg in i hans ögon — de är
vackra och egendomliga. Blå som himlen och
gröna likt vattnet. Likt det gröna vattnet, som
lät våra kroppar vagga i sin gröna famn. Min
bror var min första kärlek. Den ende man, som
jag någonsin älskat.
När det svåra kom kunde han hjälpa mej.
Ä, hans smekningar. Ingen skall få mej att
känna skuld över dem. Vem skulle jag
skämmas för? Inför skolan, eller läraren i religion,
inför den gamla kvinnliga läkaren? Talade de
om för mej, att jag ändå var människa? Lika
mycket människa som någon, fast jag inte
rådde över mina sinnen. — Ingen talade om
det utom han. Den förste som visade mej
broderskap. Just detta kom mej att älska honom.
Nu sitter han vid min bädd. Så vacker och
uppfylld av liv, av kvinnor och av sitt måleri.
Min löjliga skjorta pinar mej. Min bror har
bråttom i dag. Min lycklige, friske bror.
Plötsligt vill jag nå ett land i hans väsen,
som bara är mitt. Dit ingen annan kvinna
kan nå.
”Lille bror”, säger jag. Ute är dagern blå
och genomskinlig. Jag möter hans
egendomligt skiftande ögon. Båda är vi tysta.
490
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
